Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 02

←  Kapitel 1

Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna av Ewert Wrangel Familjelif. Flyttning till Skåne. Hushållets och sällskapslivets kraf. Barnens uppfostran.

Kapitel 3  →

På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.

Ungdomsåren.
II.
Familjelif. Flyttning till Skåne. Hushållets och sällskapslifvets kraf. Barnens uppfostran.

Man skulle kunnat tro, att den tjusande arftagerskan icke blott blifvit bortskämd i hemmet utan också bortfjäsad af Stockholmssocieteten, där hon var så firad och fick så många beundrare. Men så blef icke förhållandet, eller åtminstone stred hon tappert och framgångsrikt emot en sådan frestelse. Hon ägnade sig tydligen med nit och intresse åt sitt hus. På sommaren 1805, då Schwerin rest bort, heter det i ett bref till honom: "Jag skrifver mycket ordentligt upp allt hvad jag ger ut, så jag hoppas du skall bli mycket nöjd med din lilla Martina när du åter får se henne".

Efter halftannat år blef äktenskapet förljufvadt med barn, då (den 2 maj 1807) dottern Ebba föddes. Barnen kommo att utgöra Martinas stora lycka; utan barn hade säkerligen äfven hennes andliga utveckling icke blifvit densamma. Halftannat år senare på moderns födelsedag den 3 januari 1809 föddes den andra dottern Martina; i oktober följande år (på Råda) äldste sonen Jules (Carl Johan Gustaf Adolf Julius) och slutligen i nov. 1815 — på Sireköpinge — det yngsta barnet Carl Filip.

Utom hoftjänsterna fick baron v. Schwerin ingen fast anställning under Gustaf IV:s tid. Han betraktades äfven sedermera gärna som "gustavian"; och Gustaf III:s minne var han på det varmaste tillgifven. Men han tillhörde dem, som delade Adlercreutz' mening, att en förändring i regementet var nödvändig; och han prisade alltid Adlercreutz som den ädlaste, mest fosterlandsälskande man. Af den nya regeringen blef Schwerin också använd på en beskickning till Ryssland i april 1809; men han hade otur och kunde intet uträtta. Något diplomatiskt uppdrag erhöll han icke vidare, men när landets nya kronprinsessa, Carl Johans gemål Desideria med sonen Oskar första gången skulle besöka Sverige, sändes den elegante hofstallmästaren på julen 1810 att möta henne i Hamburg och föra henne till det nya fosterlandet. Om denna resa liksom om beskickningen till Petersburg 1796 har han uppsatt berättelser, hvilka möjligen för forskningen kunna blifva af intresse. — Carl Johans gemål visade alltid den största älskvärdhet mot familjen Schwerin. År 1814 t. ex. sände hon från Paris till fru Martina en ask med solfjädrar. Hon skref också, äfven som drottning, ett eller annat bref till denna. Vid Ramlösa brunn träffades de framdeles ofta, och åtminstone en gång (23 juli 1824) kom drottningen till det Schwerinska hemmet på Sireköpinge på besök — det var då fru Martina till sina döttrars stora beundran, återkommen kvällen förut från Helsingborg, på dagen arrangerade en stor diner med 16 rätter mat! Den äldsta dottern Ebba blef vid 21 år anställd som drottningens hoffröken, och Desideria höll också bröllop åt henne på Stockholms slott.

Äfven Karl Johan yttrade sig om friherrinnan von Schwerin på det mest artiga sätt; men för honom hade man annars respekt och beundran mest på afstånd. Länge hade Schwerin hyst planer att slå sig ned som landtbrukare i sin fäderneprovins. År 1808 inköptes Sireköpinge, en gård belägen i trakten af Landskrona, ett par mil från gamla friherrinnan Ebba Lagerbring-Schwerins änkesäte Rosenlund och ungefär midt emellan Lund och Helsingborg (Ramlösa) eller tre mil från hvardera. En provisorisk flyttning företogs redan samma år. På sommaren, sedan Schwerin rest ned till Sireköpinge, vistades hans fru med sin lilla flicka på Råda, sysselsatt med förberedelser till flyttningen; hon skref då den 10 juni: "Jag tycker mig se min gode Schwerin talande om sin säd, sina hästar och sina oxar liksom alla skåningar. Emellertid skall du i mina ögon alltjämt bli lika älskvärd, och jag hoppas att snart träffa dig för att visa hela min lust att bistå dig det bästa jag kan i de enskildheter som komma på min del." — Emellertid återvände man till hufvudstaden vid julen och den definitiva flyttningen företogs först år 1812.

Sireköpinge — Sigrithæköping under medeltiden — är en äkta skånsk gammal gård, belägen i en fruktbar trakt vid en liten å, som slingrar sig genom parken med kuperade strandmarker. Det äldsta huset, det mellersta vid gårdsplanen, var blott ett envåningshus med tjocka murar, kallt och svårbeboeligt; det tjänade nu — liksom ännu i våra dagar, ehuru det blifvit påbyggdt — till ekonomiändamål. Boningshus voro åter de två flyglarna till höger och vänster, båda ganska små, men med en låg öfvervåning under brutet tak. I den vänstra residerade familjen i fyra rum nerepå och tre kamrar för barn och betjäning ofvanpå. De fyra rummen voro (och äro) en större sal på gafveln till höger, en liten salong åt trädgården med en stor kakelugn i det ena inre hörnet och en soffa i vinkel i det andra — det sedan så bekanta soffhörnet; vidare sängkammaren (sedan mannens rum) och friherrinnans eget rum åt gården till vänster i förstugan. Flygeln midt emot upptogs af några gästrum; där bodde också sönerna, när de vuxit upp. Till stora societeter räckte bostaden icke till; man kunde snarast kalla den anspråkslös, åtminstone efter skånska förhållanden. När fru Martina en gång, såsom nästan årligen hände, hade sin mans släkt hos sig och logerade öfver 20 gäster, utropade hon också i bref till en vän i hufvudstaden: "Je suis trångbodd, mon cher Brinkman". Men sämjan gaf rum.

Trädgården, som går i ett med parken, var föremål för friherrinnans stora intresse. Parken förskönades också nu och utvidgades fram till den lilla höjdsträckning, hvarpå församlingens kyrka tronar i sin grönskande omgifning.

Belägenheten är låg och fuktig. Stundom måste man begagna stora träskor för att komma öfver gårdsplanen, som var nästan öfversvämmad. Till Brinkman skref hon en gång (28 maj 1835): "Vårbäckarnas öfversvämningar lämna här gyttja och fuktighet kvar till den grad, som besannar hvad Tegnér för några år tillbaka yttrade till mig om skåningarna i allmänhet: 'Vi lefva alla som grodor i en lerpöl'."

Det kan under sådana förhållanden icke ha varit odeladt angenämt för den unga firade Stockholmsfrun att slå sig ned på landet. Ett stort, maktpåliggande landthushåll måste hon också öfvertaga och. upprätthålla. Särdeles obekvämt var det ju med kök och ekonomirum i en annan byggnad än bostaden. Lägger man så härtill de andliga uppehållelsemedel och stimulantier, som hon så väl behöfde, men här till större delen måste sakna, så må man medge, att det fordrades mod för att finna sig i sitt öde och icke försoffas. Men detta mod ägde Martina von Sch werin.

I början saknade hon naturligtvis hufvudstaden mycket flitigt. "Jag har lämnat, min själ i Stockholm", skref hon till Brinkman i augusti 1812, medan hon ännu vistades hus modern på Råda före nedresan till Skåne. Huru skulle hon icke till vintern sakna sin glada, intelligenta sällskapskrets! I slutet af år 1813 for emellertid familjen åter upp till hufvudstaden, där den vistades till sommaren följande år; och äfven 1815 var friherrinnan uppe i Stockholm ett par månader, medan hennes man bevistade riksdagen. Emellertid vande sig fru Martina efter hand vid förhållandena, hon var ju till stor del uppfostrad på landet och i längden trifdes hon där bäst. När hon sedan en gång kom upp till Stockholm — det var på våren 1824, en resa, hvarom vi få tala vidare i ett följande kapitel — så skref hon vid hemkomsten till Brinkman, att hon, oafsedt den käre vännens umgänge, icke saknade Stockholm eller dess societet, ty i stora världen får man ge sina högre krafter till spillo och skrinlägga sitt inre lif. När hon i maj for hem till Skåne — resan gick fort den gången och varade blott 4 dagar — brukade hon hvarje morgon gå en fjärdingsväg före vagnen; det var en känsla af frihet och oberoende som i den härliga vårluften betog henne, och den varade äfven sedan hon kommit hem. Med Schiller^[1] ville hon utbrista:

Lass mich der neuen Freiheit geniessen,
Lass mich ein Kind sein, sei es mit!
Und auf dem grünen Teppich der Wiesen,
Prüfen den leichten, geflügelten Schrift!

Under ett längre vistande från hemmet kände hon sig onyttig. Hemlifvet och arbetet förljufvade alltmer hennes lefnad; en icke oväsentlig faktor var också — såsom jag antydt — brefväxlingen med intelligenta vänner; härtill kom vidare läsningen af god litteratur. Umgänget i det nya hemmets omgifningar gjorde äfven sitt till, såsom vi skola se; och så kom ett kanske än väsentligare element: njutningen af naturen och särskildt af blommorna. Af föråret i Skåne med all dess rika blomsterfägring och färgskiftningar njöt hon särskildt i fulla drag. Den första sommardagen 1815 — det var den 4 juni — skref hon: "Att kunna njuta af naturen — därför blir man aldrig likgiltig, huru mycket än lifvet gör en indifferent på andra punkter"^[2]. Den skånska slättbygden fann hon i början något monoton — denna provins "si monotone mais si paisible", såsom hon skref 1813 — liksom hon fann det skånska lynnet i början mindre tilltalande eller i alla händelser icke så lätt att förstå. Helt och hållet förskånskad blef hon heller aldrig, såsom hennes dotter Martina en gång anmärkte. Men af blommor och grönska kunde hon här rikligt njuta, och hon jublar af förtjusning, när hon kommer in i de stora bokskogsområdena, t. ex. vid besök hos sin svåger Carl von Schwerin på Hjularöd. Ännu som äldre kunde hon njuta som ett barn — eller en konstnär af dessa naturens härligheter, som också fingo spela en icke oviktig roll i hennes lifsuppfattning och lefnadskonst. Så här skref hon t. ex. en gång år 1832 till Brinkman:

"Huru ofta har ej en solstråle, en vänlig blick, en blomma, ett bref från er styrkt och uppehållit mig i mången vidrig kamp mot ödet; och Martina omtalar ännu skämtande och — som hon påstår — med afund huru jag förleden sommar alla morgnar hälsade en härlig, stor hvit lilja och afsade mig hvarje rättighet, till misströstan och grumligt lynne så länge denna blomstrade utanför mitt fönster."

Hennes moder kände också väl denna hennes blomsterkärlek och skickade henne stundom blommor från det gamla hemmet. Huru högt hon uppskattade detta visar följande lilla passus (ur ett bref till Brinkman af 24 juli 1817): "Min goda mamma har i dessa dagar med en sändning från Göteborg skickat mig en ros, den mest fraicha, den mest rosartade, som ni någonsin skulle kunna se. Jag skall nu tacka henne och säga henne, att det fattades blott mina 15 år i botten på lådan för att jag skulle kunna vara värdig att bära den."^[3]

Efter 1813 dröjde det ganska länge innan hon åter besökte sitt barndomshem och sin mor; hon kom icke en gång dit 1818, då Brinkman för en gångs skull gjorde en längre utflykt från Stockholm och då besökte "madame de Råda". Denna senare kom dock stundom om somrarna ned till Sireköpinge och någon gång, t. ex. 1814 och 1816, var hon med den Schwerinska familjen vid Ramlösa brunn, som nu genom den berömde professor Munck af Rosenschöld — "ett verkligt snille", enligt Martina von Schwerin, men bisarr och egendomlig — började åter blifva flitigt besökt, ja, snart verkligt modernt, ej minst för hufvudstadssocieteten.

I Sireköpings omgifning hade hon sitt bästa umgänge och sitt bästa stöd hos sin svärmoder. Ebba Maria Lagerbring var vid sonhustruns bosättning på Sireköpinge sextiofem år gammal. De besökte hvarandra ofta och under släktmötena höllo de vanligen ihop, drogo sig stundom tillbaka undan ungdomens stojande lekar, maskerader och upptåg och fördrefvo tiden med samspråk och läsning. Sven Lagerbrings dotter ägde ett vaket bildningssinne och var, såsom Martina von Schwerin skref till Tegnér (1835), älskvärd och behaglig, "värdig utan prål och fåfänga", och — som hennes man, Ebba Marias son, uttryckte det — "skön till hjärta, själ och utseende". Hon liknade sin bror, excellensen Carl Lagerbring, skref svärdottern en gång (1817) till Brinkman; hon ägde samma sinneslugn och samma klara blick på lifvet, och om henne var det en atmosfär af fridfull ljuflighet. Gamla friherrinnan von Schwerin var också en i hög grad klok och erfaren fru, som enligt Barfods vittnesbörd (af år 1791) "genom eget förstånd och vänners ädelmod lyckligen bärgat Rosenlunds gods och gård". Detta hade hon fått efter sina föräldrar; Knutstorp, som tillhört hennes mans mödernesläkt Cronhielm, hade rätt snart måst säljas till aflägsna fränder Wachtmeister. Rosenlund var en gammal vacker och välbelägen gård; därifrån skref fru Martina år 1823: "Jag njuter nu en oändligt vacker natur, som omger detta trefliga ställe." Godset förvaltades nu af den äldste sonen, Sven von Schwerin, som (enligt Barfod) ansågs för ett kvickhufvud: "han är också en sådan espiègle, att han i Lund fått namnet 'le diable boiteux'" — han var nämligen något lam i ena höften. Svägerskan fru Martina satte mycket värde på honom och beklagade djupt hans bortgång (1820). Hans hustru — "Svensa-mora" kallad i släkten — fru Fredrika, född Rosenblad, tyckes varit hvad man i Skåne benämner "ett beskedligt lif". Fru Martina räknade henne gärna bland "barnen", men var henne för öfrigt mycket blid, och Fredrika beundrade tydligen sin raska och handlingskraftiga och därtill så hjärtegoda svägerska.

Många år sedan de gamla Rosenlundsfränderna gått hädan, skref fru Martina följande till Brinkman (6 febr. 1835):

"Att göra allt för att vara väl med den familj i hvilken hon ingått — jag anser det för hvarje kvinnas skyldighet, och har själf erfarit behaget och nyttan häraf. Mina uppriktigaste och tillgifnaste Velynderinner — som det på danska heter — i Skåne hafva visserligen varit min förträffliga svärmor och en gammal svägerska, som kunde varit min mormor, men som icke desto mindre älskade mig som sin förtroligaste vän. Utom allt annat obehag af släkt och hvardagsgräl medför [ovänskapen] en gifven förlust af tid och borttager från lifvet den slags prydlighet, som bör tillhöra den bildade och upplysta människans enklaste förhållande och obetydligaste förrättning."

De täta resorna till Rosenlund voro icke alltid glada besök; rätt ofta blef fru Martina kallad till de gamles sjukbädd. Som sjukas vårdarinna hade hon en utmärkt hand och ett det mest lugnande och behagliga sätt. Också anlitades hon af många äfven utom släkten; läkarne, särskildt Rosenschöld, hade stort förtroende för henne, och längre fram berättade hon med en viss stolthet att hon kallades den kloka gumman på Sireköpinge. Som vårdarinna af sin kära svärmor skref hon en gång från Rosenlund den 23 april 1823 vid midnatt:

"Er friherrinna, min käre Brinkman, är sedan tio dagar icke borta från det stilla sjukrummet... Hon har hufvudet fullt af bara droger och skrifver ingenting annat än bara rapporter till läkaren, hvilka sluta med dessa ord: 'Sjukvakterskan rekommenderar sig hos sin principal'. — Brinkman finner således att jag är godkänd af fakulteten, upptagen i vakthustrurnas hedervärda skrå och med undantag af snus och kaffe därtill lika duglig som någon Stockholmsmadam."

Denna svärdotterns uppoffrande omsorg skattades också högt af den gamla. Tre år senare skref denna till sin son att hon aldrig nog kunde tacka för "Martinas och din ömma vård vid den tid då vår Herre bortkallade salig Sven Filip och eder outtröttliga ömhet under mina sjukdomar, som förljufvade mina plågor och verkade till min förbättring och har uppehållit mitt lif allt sedan."

En gång, när svärdottern varit farligt sjuk (på våren 1821), skref den gamla att hon gråtit af glädje, då hon fick höra om hennes hälsas förbättring, och att hon kände att "du är min verkliga dotter som om jag själf födt dig till världen".

Då fru Martina en tid 1822 uppehållit sig på Rosenlund under mannens vistelse i Stockholm, där morbrodern Carl Lagerbring då låg på sitt yttersta, skref hon till Schwerin: "Det kostar mycket på mig att lämna din mor. Alla andra förluster påminna mig om den som vi kanske en gång komma att göra af henne, och detta känner jag blifver en gruflig sorg för mig, värre än många andra. Häromdagen språkade vi om döden, då jag sade: det vet jag att då vi dö en gång, så skola våra kistor ställas så tätt ihop som möjligt i Mörarp. Hon småledde rätt godt häråt".

Sex år senare kom det förutsedda (den 22 april 1828). Till sin förtrogne skref friherrinnan Martina då (22 maj):

"Ja, bäste Brinkman, sedan jag lagt ihop min vördade svärmors ögon, förblef jag tvenne timmar i djup enslighet, sittande vid fötterna af hennes lik — och dylika timmar äro värda år af det växlande, ombytliga, fladdrande människolifvet. Med den tårfulla blicken fästad på henne, som 'mätt af år och lefvande' vandrat ut en lång, ofta hårdt pröfvad men dygderik bana, med tanken upplyft till den heliga som kort förut på lifvets blomsterstigar hunnit samma mål^[4], lofvade jag mig själf att kämpa ut den goda striden, att blifva hvarje ädel föresats trogen, och att äfven på smärtans vingar söka lyfta själen till dess rätta hem."

Från denna dödsbädd skref unga fröken Martina till Brinkman, att de sista dagarna varit svåra, tilläggande att modern också nu visat sin öfverlägsna styrka att uppehålla andra: "tålamod och godt lynne äro mammas recepter".

När några år därefter baron v. Schwerin skulle realisera sin länge närda tanke att till moderns och morfaderns kistor i grafkoret vid Mörarps kyrka anskaffa marmorsarkofager och därpå ville ha värdiga inskrifter, vände han sig till Tegnér och hans hustru understödde honom. Tegnér utförde också uppdraget, granskade och fullständigade dansken Suhms förslag till inskrift på Sven Lagerbrings graf (Hic jacet Historiæ Septentrionis stator etc.) och skref till dotterns sarkofag en inskrift på vers — det är en bekanta strofen:

Den store häfdatecknarns bästa saga
göms här oläslig uti grafvens natt;
och hennes vänner minnas än och klaga, —
men änglarna i handen henne taga,
på hvilkas språk hon nu är öfversatt.

Umgänget i trakten var på denna tid synnerligen lifligt och man utsträckte det icke blott till Landskrona utan också till Helsingborgsorten. Det var ju helt naturligt att den redan af Stockholms-societeten så uppburna friherrinnan v. Schwerin skulle bli en medelpunkt också i denna lilla skånska krets, som för öfrigt var aristokratisk nog, äfven om formerna merendels voro enkla och landtliga.

De närmaste grannskapen voro Tågarup i väster och Halmstadlund i nordost. Den senare var en mindre gård belägen i moderförsamlingen till Sireköpinge (Halmstad) och nu bebodd af majoren (sedermera öfversten) Georg G. von Heideman, en af hjältarna från finska kriget. Han hade en ganska älskvärd fru (f. Runqvist) och en på 1820-talet uppväxande barnskara. Det skämtades stundom om det obligata årliga faddorskapet på Halmstadlund mod fadderkyss och måltid. En af döttrarna (f. 1826) uppkallades efter friherrinnan Martina; hon blef gift med Johan Jakob Ekman, en af Göteborgs förnämsta affärsmän, son till en af fru Martinas kusiner, och till donna familj stod friherrinnan v. Schwerin under sina senare år i det vänskapligaste förhållande, såsom vi skola se.

Dufeke i Halmstads socken ägdes af majoren H. W. Berg von Linde, en vänsäll och äfven humoristisk gammal man. Af hans söner slog sig den äldste, "unge majoren Otto, ned på Axelvold, den yngste, August, öfvertog — sedan han arbetat i Kristianstad hofrätt och fått assessorstitel — Dufeke efter fadern och blef under 1840-talet en af Martinas bästa och trognaste grannar. — Något bortom Axelvold ligger det Wachtmeisterska godset Knutstorp — Tyge Brahes gamla hem — och där var umgänget fiffigt särdeles under 1830-talet, sedan grefve Clas Adam W. flyttat dit med sin unga fru, född grefvinnan Wrangel.

Grefvinnan Eva Hamilton, f. Beck-Friis, som mycket tidigt blifvit änka (sedan omgift v. Knorring), gjorde från Tågerup ofta besök och slöt sig till den vänliga friherrinnan Martina, som i hennes stilla, själfulla väsen fann mycket behag. Något längre bort åt samma håll ligger Bälteberga, som nu innehades af landtrådet Cornelius Alexander (Cronsjoe) Sjöcrona, den bekante föregångsmannen på det landtbruksekonomiska området. Den gamle, kring hvilken en talrik familj uppväxte, var en rättfram, godlynt person, vid hvilken Schwerins blefvo fästa med uppriktig vänskap.

Norrut i närheten af Rosenlund residerade (från 1820-talet) familjen Ankarcrona på Boserup, aflägsna släktingar till Schwerin. Närmare Helsingborg ligger det gamla Bennetska Rosendal, hvars ägare var svåger med gamle majoren på Dufeke; af de många barnen omtalas den älskvärda fröken Margrete Louise ofta, hon blef sedan gift med sin kusin presidenten Albrekt Berg von Linde, den mellerste sonen på Dufeke.

Också med Landskrona var förbindelsen liflig. Ett trefligt och gästfritt hus var kommendanten grefve Wrangels, för hans fru, f. Ehrenborg, hyste friherrinnan Martina stor högaktning. Af de uppväxande döttrarna blef en gift Bennet-Rosendal, en annan är nyss omtalad (Wachtmeister). — Äfven i general Cederströms hus på Säbyholm utanför staden fördes ett gladt umgänge; baler och maskerader omtalas icke sällan.

Till de mera aflägsna grannarna hörde öfverste v. Geijers på Herrevadskloster och grefve De la Gardies på Kulla Gunnarstorp. Excellensen Jacob De la Gardie, den bekante mecenaten, bok- och handskriftsamlaren på Löberöd, som några år innehade det vackra Gunnarstorp vid Sundet, hade redan i Stockholm lärt känna den unga friherrinnan och visade henne också i Skåne stor artighet. Han var ju en fint bildad och berest man och hade bland annat hört till m:me de Staëls beundrare samt följt med henne — efter Napoleons fördrifvande — från London till Paris. Särskildt gjorde han sig med friherrinnan Martina förbunden genom boklån: han var på den tiden bland de få personer i Skåne (utanför Lund) som var väl bevandrad i bokvärlden och följde med i den nya litteraturen. Sireköpinge gästade han någon gång på väg mellan sina två gods eller till Ramlösa och han hade då stundom med sig sin bibliotekarie adjunkten Peter Wieselgren, hvars mångtalighet intresserade, mon också tröttade.

Till det aflägsnare umgänget hörde först svågern Carl v. Schwerin på Hjularöd, som nästan årligen besöktes. Han var en barsk, originell person och skildras af friherrinnan Martina längre fram såsom den ende magnat i Skåne, som skötte sitt gods och sina underhafvande på fullkomligt gammaldags patriarkaliskt sätt. Stundom fortsatte man från Hjularöd resan till Carl von Schwerins svåger baron Nils Trolle på Klågerup (på andra sidan Lund), någon gång ned till Krageholm i Ystadstrakten, där grefve Carl Pipers residerade om somrarna; eller också till Kristianstadorten, där excellensen Trolle Wachtmeister på Årup besöktes, Berzelius' och Brinkmans mycket värderade vän.

Umgänget var icke ringa, som man finner. Men mindre ofta medförde det någon uppryckning af andlig halt. Dess värde lärde sig dock friherrinnan Martina att förstå. I ett bref till sin man af den 6 april 1822 utvecklar hon detta:

"Jag är verkligen uppriktigt fäst vid de människor, hvars vänskap vi här förvärfvat. Och gör jag ej därföre orätt åt dem vi fordom ägt och ännu äga i Stockholm, men då de förbundo sig till oss, njöto vi alla lyckans och lifvets mest glänsande fördelar. Det var då en ton, ett mode, att vara bekant, ännu mera vän. Dem vi här förvärfvat, visserligen hafva de mindre anspråk på kvickhet, på behag i umgänget, men de hafva blifvit våra vänner endast för våra personliga egenskaper ej förhöjda af någon yttre glans. Och mitt hjärta håller dem därföre räkning och skall alltid göra det."

Detta umgänge ställde rätt stora kraf både på tid och på ekonomi. Prosaiska hushållssysslor upptogo ständigt friherrinnans tid. Skämtande skrifver hon stundom till Brinkman huru hon står omgifven af smörbyttor, slaktade gäss och kalfvar etc. Verksam och driftig fick hon sätta sig in i allt. Huru hon af tusen olika kraf blef upptagen redan första sommaren åskådliggör hon i ett bref af 13 juli 1813, som utgör svaret på det, hvari Brinkman förtjust tackar för hennes långa "ouvrage" öfver m:me de Staël (hvarom i nästa kapitel):

"Ni är alltför god, min käre Brinkman, att kalla mitt bref förtjusande. Om ni visste det sätt hvarpå jag skrifvit det, skulle ni medge att det är nästan omöjligt att det inte där finnes språkfel och osammanhängande tankar. Knappast har jag satt mig till skrifbordet och börjat 1 eller 2 rader, strax hör jag någon komma, jag stannar och hör en skarp och skorrande stämma som säger: "Söta hennes nåd, hvilken kalf skall slaktas i morgon?" Eller en annan i full gråt: "Herre Gud, tänk att råttorna ha tagit tre kalkonungar i natt!" Jag skickar af människorna det fortaste jag kan, en smula förargad på kräken af olika slag. Jag återtager min penna, jag fortsätter och vips en annan som kommer och säger på sin barbariska dialekt: "Ack, jag har en gräbba som har en sådan skräckelig klämsel." Dessa ord, som väl äro helt och hållet obegripliga för er, får jag väl lof att bokstafligen öfversätta så här: att det är en tjänsteflicka som har ondt i magen. Ni ser då i hvilken grad jag är ovärdig att kallas en sånggudinna, om det inte skulle vara den som har inspirerat den ryktbara, Kajsa Varg, hvars namn och berömmelse kanhända nått edra öron åtminstone genom den gamla grefvinnan Stedingk — eller kanhända den som madame de Genlis har anropat, då hon hopsatte sitt storslagna och djupsinniga arbete om den Resande, där hon vägleder oss att göra äpplegelé och sagosoppa med samma pondus hvarmed hon upprullar för oss sitt uppfostringssystem."^[5] — Om arbetets välsignelse fäller hon några år senare (25 april 1822) följande allvarliga ord:

"Verksamhet är äfven enligt min tanke en lifvets ängel. Dess inflytande är ej ljuft som hoppets, förtjusande som vänskapens, men kraftigt och helande. Genom den har jag arbetat mig förbi mången tankans skymning, mången känslans kväfvande tyngd. Och fastän kvinna, andas jag aldrig så fritt, så lätt som när jag tror mig vara nyttig." Och väl fann hon sig tillrätta i dessa plikters utöfning utan att gå upp i lifvets prosa. Det fjärde året hon tillbragte på detta sätt skref hon (den 20 november 1817):

"Jag läser nu ett modernt arbete, som mycket intresserar mig, 'Histoire des Croisades' af Michaud... När jag säger att jag läser, betyder detta att jag däråt ägnar två hela timmar af dagen, ty för återstoden är jag verkligen så upptagen af göromål af alla slag och af omsorgerna om barnen, att jag först mot aftonen kan med lugn hängifva mig åt mina älsklingssysselsättningar ... Mitt lif, på detta sätt verksamt, på detta sätt uppfylldt, är långt ifrån att misshaga mig. Jag ser däri en källa till välbefinnande för de mina, som utgör min glädje och som välgörande inverkar på min karaktär, ty jag ser mig dag från dag blifva mera oberoende af händelserna, och långt ifrån att de vanliga omsorgerna uteslutande binda mig vid hushållsamhetens och de egoistiska beräkningarnas förnöjelser, befria de mig tvärtom från tusen småaktigheter, verkliga som inbillade, hvilka ofta uppfylla själen hos de personer, som icke hafva kraft att öfvertyga sig att vår lott, både den moraliska och den världsborgerliga, ofta är i våra händer eller åtminstone att det afhänger af oss själfva att allt mera försköna både den ena och den andra."^[6]

I hemmet och med sina vänner trifdes hon bäst. För de sina ville hon alltid visa "sitt rätta ansikte med dess bästa drag". Den stora världen hade icke alltid förmåga att upptäcka detta. Till en väninna, som känt sig missbelåten öfver hennes hållning eller bristande vänlighet på en större tillställning i Stockholm, skref hon 1812 — hon var då blott 23 år gammal — följande reflexioner:

"De stora societeterna ha alltid synts mig vara ett slags lotteri, där det fordras att sätta ut en smula af sitt om man vill vinna något. Det är en slags gemensamhetsstat, där hvarje individs företräden, begåfning och till och med hänsynslöshet tillhöra alla, men där, tackad vare himlen, man icke är tvungen att utsätta någon af sitt hjärtas innerligaste rörelser eller njutningar. Det är en lycka att där kunna behaga genom allt hvad som är på ytan; man bibehåller då bättre sina åsikters och känslors helgd, hvilka äro till för att göra vår enda och bästa lott. — De som ondast bedöma mig efter den hållning, som jag intar i sällskapslifvet, göra förvisso icke rättvisa åt mitt sinnelag. Men hvarföre där visa sådana stämningar som de likgiltiga icke äro i stånd att fatta? Jag tänker att om man tillfredsställer dem genom glädtigheten och skämtet, så har man att tillfredsställa sina vänner genom karaktärens och hjärtats mera väsentliga egenskaper."

Med vännen Brinkman diskuterade hon ofta dessa och liknande lifvets förhållanden, i all synnerhet kvinnans uppgift och ömtåliga ställning i samhället. På tal om en gemensam bekant, en skönhet från Göteborg, som väckte uppmärksamhet i Stockholms-societeten och hos hvilken man kunde anmärka hvad fru Martina ville kalla "poetiska friheter", skref hon (17 oktober 1813):

"Tro icke, min vän, att jag är af de kvinnor, som icke erkänna annan dygd än kyskheten, eller som tro att detta ord och ordet dygd äro synonymer... Alla kvinnor, som i kärleken söka en ideal lycka, äro föremål för min ömmaste medkänsla, de äro mer, de äro mina olyckssystrar; och om några bland dem icke vetat finna nödig kraft att afstå från de band, som ett oblidt öde nekat gifva helgd och oskuld, skola de dock lika säkert hos mig finna en förlåtelse och ett medlidande, hvilket den, som har lärt att älska, icke kan vägra dem. Detta äro de friheter som jag kallar poetiska." — För att kunna bedöma världen och sig själf fordras det att icke bländas, att kunna rycka sig undan i tillbakadragenhet och stilla betraktelse; då först kunde man äga världen, men icke af henne ägas. Om denna upphöjda ståndpunkt talar ett bref af den 8 december 1814:

"I samma mån som själen växer böra känslighetens band utsträckas likasom idéernas område, och (nn det stundom är nödvändigt att betrakta världen och samhället i fågelperspektiv, sker detta därför att man på en viss höjd med lätthet upptäcker flera hviloställen för inbillningen, flera öfverensstämmelser för smaken och mer sympati mellan karaktärerna, likasom man blir tillfredsställd genom att känna sig utanför låghetens och illviljans anlopp."

Och en annan gång skref hon till Brinkman (23 oktober 1831): "Då människornas hufvud föga tillfredsställer mig, griper jag in i deras hjärtan och hur ofta funnit mig väl däraf. Någon sträng skall där nödvändigt återljuda, och försöken att bringa denna i dallring ha ofta för mig bannlyst det kvalm af ledsnad och apati, som sväfvar öfver sällskapslifvets samkväm och nöjen."^[7]

Detta verksamma lif var dock ej sällan afbrutet af sjukdom. Särskildt led Martina von Schwerin ofta af reumatiska plågor eller "gikt", som bostadens fuktiga belägenhet sannolikt orsakat eller åtminstone befordrat; men äfven bröstlidande och ögonsjukdom hindrade stundom hen nos verksamhet. Efter sonen Carls födelse (1815) synes hon varit friskare. Och några år senare har hon blifvit mera härdad och van vid klimatet.

Nu var hon också, skref hon i augusti 1816, "sans trouble comme sans peine d'accord avec sa destinée". Under den föregående sjukdomen (barnsängen) hade Brinkmans bref varit henne dubbelt kärkomna; de tre äldsta barnen kände han redan, nu bad hon för den fjärde nykomne om en plats i Brinkmans hjärta. Brinkman hade någon gång halft skämtsamt föreslagit att komma ned och läsa med barnen då de behöfde en lärare. Den lyckan upplefde dock icke friherrinnan Martina. I stället kom — som det synes genom Rosensteins försorg — J. P. Theorell, den sedan så bekante publicisten; man satte mycket värde på hans kunskaper och stora begåfning, men han stannade blott något mer än ett år (till 1816). Med honom hade den Schwerinska familjen sedan alltjämt förbindelse; han sände böcker, och på Sireköpinge hölls den af honom utgifna Dagligt Allehanda. Någon tid läste nu (1816) friherrinnan själf med sina barn, hela fem timmar dagligen. Slutligen fick man i Johan Tullberg en lärare, som stannade flera år. Särskildt bemödade sig fru Martina att utbilda sin yngre, efter modern uppkallade dotters rika anlag. "Elle est un véritable ange d'esprit et de grâce", skref hon om dottern, då denna var 13 år. Hon hade då redan flera år läst både franska, tyska och latin; vid 10 år skref hon franska felfritt. Om hennes latinska bref till Rosenstein har jag ofvan talat. Hon öfvade sig också i latinets talande med J. Tullbergs bror Hampus Christoffer, som äfven han mycket vistades på Sireköpinge (tidvis som lärare), och som snart framträdde i Lund såsom ett visserligen icke alltid erkändt språkgeni.

Om dessa latinska studier skref hon till sin vördade gamle ledare Rosenstein (21 oktober 1819):

"Många ha frågat: till hvad nytta studerar Martina latin? Jag har svarat dem endast det, att studiet har varit nödvändigt för att utveckla detta barns karaktär på det mest gynnsamma sätt. Jag har känt nödvändigheten däraf för henne från det var 6 år gammal. Hennes hufvud är allt för mycket arbetande, för att jag icke skulle fasthålla åtgärden att sätta ett allvarligt mål för hennes tankar och att därigenom gifva dem en väsentlig riktning."

"Jag har icke någon guvernanthögfärd", försäkrade fru Martina Brinkman; men hon kunde icke neka sig nöjet att berätta om unga Martinas framsteg särskildt i latinet. Brinkman kunde då icke underlåta att påpeka att — huru ovanligt och glädjande detta studium än var — det möjligen skulle kunna undantränga intresset för det egna modersmålet. Men modern svarade (26 oktober 1827), att det vore ingen fara, tilläggande: "Jag vill att hon i allt skall vara en förbättrad upplaga af sin mor". Själf kände nog också denna att hon borde bemöda sig om det svenska språket; och i talet undvek hon så mycket som möjligt franska uttryck, såsom hon skref till Brinkman; snart gick hon också i sina bref alltmera öfver till svenskan. — Betydelsen af kännedomen om fosterlandet hade hon tidigt insett; under en vistelse i Köpenhamn skref hon till sin elfvaåriga dotter: "I morgon, då vi återkommit på aftonen, börja vi att läsa en smula svensk historia; ty den är viktig att känna, och jag vill icke att min lilla vän står som en dumsnut, då hon hör talas om händelser, som röra hennes fädernesland. Hon måste känna till dem lika väl som hon känner den käre Æneas' och den vackra Didos äfventyr."

Många år senare (1835), då hon sökte skaffa en handledare för en af sina söner, som beredde sig till inträde i Mariebergs krigsakademi, skref hon: "Huru svårt har man ej på landet och med inskränkta tillgångar att bringa något vetande till verklig kunskap. Hvad jag i detta afseende sträfvat för de mina, vet Gud allena"^[8].

Karaktärens daning var dock hufvudsaken i Martina von Schwerins uppfostringsmetod. Hon studerar åter sin Rousseau och utbyter (1818) tankar med Brinkman om Emile. I allt kunde hon icke följa den store läraren, och för öfrigt, tillägger hon, måste alla system modifieras efter individen. Hennes barn skulle icke uppfostras att tänka efter moderns vilja. "Föräldrar och lärare säga ofta att de vilja att barnen skola veta det och det. Men de glömma alldeles att det tillhör naturen att säga detta, och att det tillkommer oss andra endast att bistå denna och att söka genomtränga dess afsikter. Det viktiga är att lära barnen att af lifvet göra en enda sammanhängande dygd, för att begagna Lehnbergs sublima uttryck."

Med ett allvar, som på den tiden i sådana kretsar torde varit mindre vanligt, tog fru Martina om hand också sina barns religiösa uppfostran. Den 20 november 1823 skref hon till Brinkman:

"Mina flickor äro för närvarande föremål för min ömmaste omsorg: båda bereda sig till sin första nattvardsgång, och jag betraktar det som en helig plikt att låta denna tid stå i deras minne såsom punkten för det första fastställandet af deras moraliska plikter... Tegnér, hvars fria och oberoende sinne ni känner, gillar kraftigt den möda jag gifvit mig i detta afseende. Emellertid är det mer än en religiös person i min umgängeskrets som ogillar att jag skickar mina flickor till en annan församling än min för att låta dem åtnjuta undervisning för en utmärkt präst, som är värd hela mitt förtroende^[9]. — — —

Hvarför^[10] gör herrskapet sig så mycket besvär, sade en af våra grannar till Schwerin. Fröknarna skratta visserligen åt alltsammans. Min herre, svarade den sistnämnde, våra döttrar skratta åt ingenting, och som föräldrar uppfyllde vi allt för illa våra skyldigheter, om vi ej sökte att visa dem deras förhållande i religiöst och moraliskt afseende under den högsta synpunkt som sig göra kan. — Detta svar var förvisso likaså ädelt som rättmätigt.

Fritänkeriet synes mig lika vördnadsvärdt som religionen, då det blifver resultatet af ett mäktigt sinnes forskningar och kulminationspunkten för mänskliga förnuftets spejande kraft. För tänkaren är det aldrig oförenligt med hjärtats heligaste aningar; men afskyvärdt förefaller det mig, då, utgånget från egoismens hemligaste krypvrår, det i likhet med barbaren stympar bilderna af en idealisk skönhet, härjar inbillningens leende fält, och tänder hoppets och känslans tempel med sinnlighetens mordbrand; och likväl sålunda hyllas det af de flesta."

Några år förut (1817) hade fru Martina, efter omtalandet af en barnens lärare, som gripits af sinnessjukdom, yttrat: "Vid sådana olyckor och skakningar känner människan den evige Gudens makt, som råder öfver oss. Särskildt, tror jag det vara omöjligt att en kvinna, som äger barn, verkligen i djupet af sitt hjärta kan vara ateist."

---

1. Maria Stuart III: 1.
2. Här öfversatt.
3. Här öfversatt.
4. Det var Charlotte Åkerhielm, "l'Ange" kallad (jfr ofvan).
5. Detta bref här öfversatt utom citaten, som också i originalet äro på svenska.
6. Detta stycke har öfversatts från franskan, liksom de nu i detta kapitel följande citaten (utom där originalets svenska särskildt angifves).
7. Här originalet på svenska.
8. Originalet på svenska.
9. Prosten L. A. Palm i N. Vram.
10. Härifrån är originalet till större delen på svenska.