Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


När den 1 december 1849 den nya, vackra börsbyggnaden invigdes, skref hon därom till sin svärdotter: "Den invigdes med en briljant bal, där friherrinnan Schwerin vid 61 år fick traska med i polonäsen, förd af stadens andre borgmästare. Den förste var naturligtvis landshöfdingskans rof, eller hon hans — hvilket som behagas... Balen var emellertid oändligt vacker. Toaletterna fraicha och prydliga i en passande borgerlig stil, utan något glitter eller falska prydnader. Till samhällets heder får jag nämna, att den enda utspökade damen, där fanns, var stockholmska."

Vid Martina von Schwerins död skrefs det i en nekrolog (i Göteborgsposten): "Den åldriga damen älskade gärna att i sin konversation tälja sina minnen, och de porträtter hon härunder skisserade af våra bortgångna store, som tillhört hennes umgängeskrets, framträdde nästan lefvande för åhöraren, under det hennes samtal i öfrigt hade denna säregna gustavianska form, som snart verkade stämning och i dubbel bemärkelse gaf den rätta tonen åt såväl figurerna som staffaget."

Som en särskild högtidsdag i vänkretsen firades alltjämt den tredje januari, då stodo minnena upp med förökad styrka och glans; "denna dag var ju", — skref hon till sin svärdotter den 12 januari 1850 — "fordom en glädjedag i vår släkt, då dess betydelse delades med mig af en älskad och högt begåfvad dotter, som allt för tidigt gick till sitt rätta hem".

Sina litterära intressen bibehöll hon länge. Historiska arbeten och skönlitteratur såg man ständigt på hennes bord. Den nyare utländska vitterheten beundrade hon icke, den vore mestadels "drafvel" och "nichtigkeit“. Bland nyare skalder på svenska vann isynnerhet Runeberg hennes hjärta. Men helst lefde hon bland de store från århundradets början, och bland de utländska återvände hon helst till Goethe: sådana verk som Faust och Wilhelm Meister läste hon om och om igen, och genom dem lyftes hon "från alldaglighetens ståndpunkt åter upp i konstens, aningens, vetandets höga och ljusa rymder".

Ännu vid 80 år visade hon lifligt intresse för all bildning, och hon utvecklade — heter det i ofvan citerade nekrolog — "ett icke ringa skyddskap för uppåtsträfvande ynglingar vid skolorna och akademierna".

Till sin son, ryttmästaren friherre Jules von Schwerin på Skarhult reste hon gärna om somrarna, i all synnerhet sedan han blifvit gift och en ny generation af ätten börjat uppspira. Om sitt intryck af Skarhult skref hon redan 1846: "Stället i sig själf har något storartadt, och den gamla byggnaden med sina torn, utbyggen och höga gaflar behagar mig synnerligen. Ett intressant skådespel är äfven att se hela denna nejd, i hjärtat af det bördiga Skåne, vakna till odling och flit, då den i så långa tider varit lämnad åt fördärfvet och lättjan."

Här på Skarhult njöt hon af den rika vegetationen och blomsterprakten — blommor älskade hon ju "med barnslig hänryckning", de utgjorde för henne en verklig ungdomskälla. Denna egenskap ingår också i de efterlefvandes minne såsom on faktor i den hjärtegodhet och älsklighet, som för dem framstår såsom hufvuddraget i hennes väsen. Med sin son och hans familj företog