friherrinnan Martina också på senare åren flera utländska resor, till Franzenbad och andra tyska badorter; ett år (1856) vistades de i Montpellier.
Länge bevarade hon sin rörlighet — "som ni ibland kallar mina 20 år", skref hon till Brinkman 1843 — och sin andliga vigör, till dess att hon efter ett svårt fall under en utländsk resa (vid slutet af 1860-talet) blef alltmer både fysiskt och psykiskt bruten, med minnesslöhet och slutligen äfven blindhet. En aflägsen ung frände, Viktor Carlsson (slutligen sjökapten), som hon uppfostrade, var under flera år hennes sällskap och föremålet för hennes ömma omsorger.
Förnöjsam och ständigt sysselsatt lefde hon dessa sista årtionden, som bilda epilogen af en glänsande, i intellektuellt afseende sällsynt rik lefnadsbana. Som lefnadsregel hade hon uppställt att icke begära för mycket af människorna. "Jag är hatare af alla anspråk och undviker gärna hvad som ens har skymten däraf." Alltjämt öfvade hon sig i lösningen af "människosinnets svåraste problem, själfrannsakan och själfkännedom". Man förnam i hennes närhet att hon kunnat i hög grad förverkliga det ideal hon uppställt för sig och som hon en gång (14 september 1842) med dessa ord till Brinkman betecknade: "Jag älskar själens frid och andens vishet såsom det säkraste stöd för ålderdomen som nalkas."
Den 18 november 1875 afled Martina von Schwerin, f. Törngren, i sin födelsestad Göteborg.
I Svenska akademien blef hon redan under sin lifstid föremål för en vacker hyllning, om än hennes borgerliga namn icke blef nämndt. Det var i minnestalet öfver Brinkman. Detta hölls först många år efter hans död. Den som först blef invald efter honom, statsrådet Ihre, tog aldrig inträde. Minnestalet kom att författas af Johan Börjesson.
Börjesson hade icke stått Brinkman nära och kände föga till hans krets. Men man gaf honom anvisning på friherrinnan von Schwerin, "en för snille och älskvärdhet vida känd och högt aktad dam". Han skref till henne (2 juli 1860) och begärde upplysningar, som hon också skaffade honom; de rörde särskildt Brinkmans brefväxling, och här var hon ju det bästa vittne. Och så frågade han: "Pseudonymen Stella, det beständiga föremålet för skaldens förtjusning, beundran, offer, är det — så har ett obestämdt rykte sagt — är det den af hela landet högt prisade Martina Törngren, d. v. s. friherrinnan Schwerin?"
I minnestalet, hållet den 19 mars 1861, yttrade Börjesson till slut om den "ungdomlige åldringen" Brinkman:
"Det naiva barnet tycker du dig hafva sett; kom och betrakta det visa. Kom och blicka ned i djupet af denna på ytan så rörliga ande, hur alla de växlande, lekande strålarna samla sig därinne i en enda ljuspunkt: trohetens, en odödlig trohets. Har du förbisett henne, som var ingifvelsen i hans snille, tjusningen i hans själ, föremålet för hans vördnad, gudomligheten i hans dyrkan, inkarnationen af hans ideal, sånggudinnan blifven kvinna, till hvilkens fötter han under nära fyratio år lagt sina suckar, sina eder, sin
