Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


v. Geijers på Herrevadskloster och grefve De la Gardies på Kulla Gunnarstorp. Excellensen Jacob De la Gardie, den bekante mecenaten, bok- och handskriftsamlaren på Löberöd, som några år innehade det vackra Gunnarstorp vid Sundet, hade redan i Stockholm lärt känna den unga friherrinnan och visade henne också i Skåne stor artighet. Han var ju en fint bildad och berest man och hade bland annat hört till m:me de Staëls beundrare samt följt med henne — efter Napoleons fördrifvande — från London till Paris. Särskildt gjorde han sig med friherrinnan Martina förbunden genom boklån: han var på den tiden bland de få personer i Skåne (utanför Lund) som var väl bevandrad i bokvärlden och följde med i den nya litteraturen. Sireköpinge gästade han någon gång på väg mellan sina två gods eller till Ramlösa och han hade då stundom med sig sin bibliotekarie adjunkten Peter Wieselgren, hvars mångtalighet intresserade, mon också tröttade.

Till det aflägsnare umgänget hörde först svågern Carl v. Schwerin på Hjularöd, som nästan årligen besöktes. Han var en barsk, originell person och skildras af friherrinnan Martina längre fram såsom den ende magnat i Skåne, som skötte sitt gods och sina underhafvande på fullkomligt gammaldags patriarkaliskt sätt. Stundom fortsatte man från Hjularöd resan till Carl von Schwerins svåger baron Nils Trolle på Klågerup (på andra sidan Lund), någon gång ned till Krageholm i Ystadstrakten, där grefve Carl Pipers residerade om somrarna; eller också till Kristianstadorten, där excellensen Trolle Wachtmeister på Årup besöktes, Berzelius' och Brinkmans mycket värderade vän.

Umgänget var icke ringa, som man finner. Men mindre ofta medförde det någon uppryckning af andlig halt. Dess värde lärde sig dock friherrinnan Martina att förstå. I ett bref till sin man af den 6 april 1822 utvecklar hon detta:

"Jag är verkligen uppriktigt fäst vid de människor, hvars vänskap vi här förvärfvat. Och gör jag ej därföre orätt åt dem vi fordom ägt och ännu äga i Stockholm, men då de förbundo sig till oss, njöto vi alla lyckans och lifvets mest glänsande fördelar. Det var då en ton, ett mode, att vara bekant, ännu mera vän. Dem vi här förvärfvat, visserligen hafva de mindre anspråk på kvickhet, på behag i umgänget, men de hafva blifvit våra vänner endast för våra personliga egenskaper ej förhöjda af någon yttre glans. Och mitt hjärta håller dem därföre räkning och skall alltid göra det."

Asterisk.svg

Detta umgänge ställde rätt stora kraf både på tid och på ekonomi. Prosaiska hushållssysslor upptogo ständigt friherrinnans tid. Skämtande skrifver hon stundom till Brinkman huru hon står omgifven af smörbyttor, slaktade gäss och kalfvar etc. Verksam och driftig fick hon sätta sig in i allt. Huru hon af tusen olika kraf blef upptagen redan första sommaren åskådliggör hon i ett bref af 13 juli 1813, som utgör svaret på det, hvari Brinkman förtjust tackar för hennes långa "ouvrage" öfver m:me de Staël (hvarom i nästa kapitel):

"Ni är alltför god, min käre Brinkman, att kalla mitt bref förtjusande. Om ni visste det sätt hvarpå jag skrifvit det, skulle ni medge att det är