nästan omöjligt att det inte där finnes språkfel och osammanhängande tankar. Knappast har jag satt mig till skrifbordet och börjat 1 eller 2 rader, strax hör jag någon komma, jag stannar och hör en skarp och skorrande stämma som säger: "Söta hennes nåd, hvilken kalf skall slaktas i morgon?" Eller en annan i full gråt: "Herre Gud, tänk att råttorna ha tagit tre kalkonungar i natt!" Jag skickar af människorna det fortaste jag kan, en smula förargad på kräken af olika slag. Jag återtager min penna, jag fortsätter och vips en annan som kommer och säger på sin barbariska dialekt: "Ack, jag har en gräbba som har en sådan skräckelig klämsel." Dessa ord, som väl äro helt och hållet obegripliga för er, får jag väl lof att bokstafligen öfversätta så här: att det är en tjänsteflicka som har ondt i magen. Ni ser då i hvilken grad jag är ovärdig att kallas en sånggudinna, om det inte skulle vara den som har inspirerat den ryktbara, Kajsa Varg, hvars namn och berömmelse kanhända nått edra öron åtminstone genom den gamla grefvinnan Stedingk — eller kanhända den som madame de Genlis har anropat, då hon hopsatte sitt storslagna och djupsinniga arbete om den Resande, där hon vägleder oss att göra äpplegelé och sagosoppa med samma pondus hvarmed hon upprullar för oss sitt uppfostringssystem."[1] — Om arbetets välsignelse fäller hon några år senare (25 april 1822) följande allvarliga ord:
"Verksamhet är äfven enligt min tanke en lifvets ängel. Dess inflytande är ej ljuft som hoppets, förtjusande som vänskapens, men kraftigt och helande. Genom den har jag arbetat mig förbi mången tankans skymning, mången känslans kväfvande tyngd. Och fastän kvinna, andas jag aldrig så fritt, så lätt som när jag tror mig vara nyttig." Och väl fann hon sig tillrätta i dessa plikters utöfning utan att gå upp i lifvets prosa. Det fjärde året hon tillbragte på detta sätt skref hon (den 20 november 1817):
"Jag läser nu ett modernt arbete, som mycket intresserar mig, 'Histoire des Croisades' af Michaud... När jag säger att jag läser, betyder detta att jag däråt ägnar två hela timmar af dagen, ty för återstoden är jag verkligen så upptagen af göromål af alla slag och af omsorgerna om barnen, att jag först mot aftonen kan med lugn hängifva mig åt mina älsklingssysselsättningar ... Mitt lif, på detta sätt verksamt, på detta sätt uppfylldt, är långt ifrån att misshaga mig. Jag ser däri en källa till välbefinnande för de mina, som utgör min glädje och som välgörande inverkar på min karaktär, ty jag ser mig dag från dag blifva mera oberoende af händelserna, och långt ifrån att de vanliga omsorgerna uteslutande binda mig vid hushållsamhetens och de egoistiska beräkningarnas förnöjelser, befria de mig tvärtom från tusen småaktigheter, verkliga som inbillade, hvilka ofta uppfylla själen hos de personer, som icke hafva kraft att öfvertyga sig att vår lott, både den moraliska och den världsborgerliga, ofta är i våra händer eller åtminstone att det afhänger af oss själfva att allt mera försköna både den ena och den andra."[2]
