sätt. Så hade Brinkman en gång relaterat yttranden af excellensen Trolle Wachtmeister och hans fru, som innehöllo en anmärkning rörande Tegnérs själfsvåld i sällskap. Hon svarade:
Den 7 juni 1821.
— — — Det återstår att försvara min käre skald för grefve Wachtmeisters lilla beskyllning. Tvifvelsutan är Tegnérs vandel ingalunda idealisk; men får man inte förlåta att han som så många andra söker undslippa den tyngande ledsnad som lifvet ofta lägger på oss i landsortens små sällskaper, hvilka hvarken höra till ensligheten eller till societeten, såsom ni och jag skulle önska att fatta detta ord. Han spelar kort, han dricker gärna ett glas med sina vänner; men hvad vill ni att han skall göra, då de personer, som han är tvungen att ofta se, väl kunna beundra kvickheten utan att vara i stånd att fullt förstå den. Äro icke dessa enfaldiga bifallsåskor mera plågsamma för snillet än de strängaste kritiker skulle vara? Och om Tegnér ofta förledes att glömma sin öfverlägsenhet för att närma sig den allmänna tonen, vågar jag svara att detta nedstigande aldrig grumlar sedligheten som han hyllar såsom en beundrad make till en mycket präktig och mycket begåfvad hustru och som en af de bästa fäder som finnas. Genom naturen och sin begåfnings art hatar han hvarje förkonstling och fruktar tråkigheten nästan på samma sätt som madame de Staël afvisade den. Om han är tillsammans med personer, som ingifva honom den, säger han inte ett ord. Och ni förstår att vår älskvärda grefvinna Wachtmeisters ställning, rang och till och med sätt att vara just böra vara ägnade att inge honom en viss rädsla, som han icke kan erfara i sällskap med mig och med tre eller fyra damer i Lund, med hvilka jag likaså väl som han trifves utmärkt. Biskopens fru t. ex. har väl aldrig synts vår utmärkta grefvinna vara annat än en god husmoder, nog så stel då hon är tvungen att ägna sig åt sällskapslifvets plikter, och denna kvinna är inom sitt hem ytterst älskvärd och full af naturligt behag som jag tycker hundra gånger mera om än de cirklade fraserna hos mer än en af våra eleganta damer i Stockholm. Hvad mig beträffar, vet ni att jag till min natur icke är mycket imponerande. Tegnér och jag trifvas alltid fullkomligt med hvarandra, och dock är jag ju en kvinna, som ofta tvingas att lämna det mest intressanta samspråk för att se efter mitt kök eller min mjölkkammare. Intet synes mig vara så missprydande som de försök som de flesta af våra damer i den stora världen göra för att dölja att de äro tvingade att sysselsätta sig med sådant. Med några få undantag äro våra hem icke ställda på en så stor fot att det blir oss möjligt att lämna åt andra omsorgerna om dem; detta gäller särskildt på landet, och jag ser icke hvad som skulle hindra mig mera att tala om litteratur och filosofi då jag kommer från mitt hushåll än då jag lämnar en bal eller en anspråksfull supé. "Om det fattas ett glas hos mig, går jag själf och tager det i skåpet", sade jag häromdagen till en af mina små väninnor här, hon började och sade: "Också trifs man så väl med dig!"[1]...
- ↑ Detta citat på svenska i originalet, brefvet annars på franska, här öfversatt.
