Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Om Tegnér vore mycket bekant med vår utmärkta grefvinna, vore jag säker på att han skulle bedöma henne som ni och jag; men ännu har han endast kunnat se hos henne excellensens gemål och den lidande damen som förtjänar alla möjliga omsorger och hänsyn; och det skulle kunna hända honom själf i edra kretsar i Stockholm eller annorstädes att han endast komme att synas som en mycket vanlig människa.

Jag väntar mig nöjet att se honom här i påsk. Ni förstår väl att vi komma att tala mycket om er, jag har dessa dagar läst några utmärkta stycken af honom som jag icke förut kände: Den vise, Förvillelsen, Klosterruinerna, Hjälten. Har ni dem? Annars skall jag låta afskrifva dem åt er. —

Med sin mor från Råda, som åter kom till Skåne på besök, var Martina von Schwerin som hastigast i Lund på sommaren (1821). Och i augusti kom Tegnér ut till Sireköpinge en dag, då där var främmande. Hans ton hade varit glad, lätt och till och med pikant, skröt värdinnan till Brinkman.

Under dessa, år var diktningen ingalunda försummad; skaldens "poetiska lättja", som han själf ofta ordade om, hade tydligen för tillfället fått vika. Efter Nattvardsbarnen beredde han sig nu på fortsättningen af Fritiof äfvensom på Axel. Smärre dikter som nu framkommo, t. ex. vid Kristianstads hofrätts invigning, skickade friherrinnan Martina i afskrift till Brinkman. Att Tegnérs sånggudinna missbrukades för tillfällighetsdikter, var beklagansvärdt, skref hon den 9 sept. 1821; Tegnér medger detta och säger skämtande att hofrättsverserna skulle nog nu afskräcka beställarne, dessutom kunde han nu lämna ifrån sig handtverket i Lund till någon lika god stadspoet.

En plan till en hyllningsdikt, som hon icke ogillade, var den af Brinkman framkastade till ära för Leopold; äfven friherrinnan medgaf att "vi kunna som svenskar icke glömma hvad vi äro skyldiga den gamle sångaren". Hon lofvade meddela Tegnér denna tanke; men, tillade hon, "detta beror på inspirationen, som är allt för honom". Allt kunde ju annars icke vara så inspireradt som t. ex. Solsången, denna dikt "är säkert en af de vackraste som skrifvits på något språk, sublim i tankar och bilder, djup i uppränningen, hänförande i målningen".

Om Nyåret 1816, som hon kände både i dess ursprungliga, af Geijer som alltför djärf och fri ansedda affattning och i dess senare omarbetning (först tryckt 1828), skref hon den 3 januari 1822:

"Jag vill visst inte för er framställa Nyåret 1816 som en af de mest upphöjda skapelser af vår älsklingsskald, men det tyckes mig att det vore omöjligt att icke räkna det bland hans mest originella. Och i den kommande tiden skall det bära ett, starkt vittnesbörd om den säregna läggningen hos sin författares snille.[1] Ingen annan än ett verkligt natursnille skulle kunnat skrifva det. Jag medger att däruti finnes starka drag af den råhet man fordom förebrådde Tegnér: men tänkaren älskar äfven att skåda snillet, sådant som dess oformade massa

  1. Ofvanstående här öfversatt från franskan; det följande originalet på svenska.