Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


skiljer sig från moderklippan, innan konstens huggjärn omskapat det till gudabilder."

Genom Tegnér blef Martina von Schwerin nu på allvar intresserad för den danska litteraturen. Hon började läsa Baggesen och Oehlenschläger; af den senare läste hon först några diktverk i tysk öfversättning, innan hon af Tegnér fick låna de danska originalen. Tegnér hade sagt att Oehlenschläger vore den störste lefvande diktare efter Goethe; ännu på våren 1821 hade hon icke fått någon egen uppfattning därom. På sommaren läste hon emellertid hans dramer samt Helge och hänfördes af dem.

Den 14 september skref hon till Tegnér:

"Med lifligaste nöje hörde jag sägas häromdagen, att vi snart kunna, vänta en fortsättning af Fritiof. Efter Leopold[1] återstår ingenting för mig att säga öfver ett mästerstycke som afväpnat själfva Fosforisterna. Deras beröm synes mig för öfrigt lika tomt som deras tadel. Poetiska kalendern försämras med hvarje år, och säkert är, att för den skull förlåter man dem ingenting. Hvad som vida mer fästat min uppmärksamhet, är Leopolds önskan, så öfverensstämmande med min egen, att se ett tragiskt ämne behandlat med en öfverlägsenhet som vi ej behöfva ensamt lämna åt danskarna. Herr professorn sade häromdagen, visserligen med rätta, att i Sverige finnes ingen publik; men utgöres då denna för skalden, tänkaren och filosofen af drönarne i världens stora bikupa? De lagrar, af hvilka snillets segerkrans flätas, hafva ännu aldrig vuxit på allmänningen, och äfven hos oss finnas några få privilegierade själar, för hvilka ingen skönhet går förlorad. Vår gamla nordiska historia är rik på höga och kraftfulla ämnen. Ibland dessa har Domalder i synnerhet hänfört min inbillning. Är den verkligen för grym för att ej kunna poetiskt behandlas? — Enligt tillstånd behåller jag ännu Oehlenschläger för att, sedan jag erhållit litet mera vana af språket, än en gång läsa om densamma. Jag har för Brinkman uttryckt min förundran öfver det, att denna stora skald är så litet känd af honom och de flesta af hans halt i Stockholm, och är det ej märkligt, att äfven vid den tänkande världens stora lotterispel bästa numren får oftast uppvisas utaf barn, som minst borde känna dess värde."

I detta bref framför Martina von Schwerin Brikmans tanke att Tegnér måtte hylla Leopold i en sång, ehuru hon visserligen icke dristar sig pålägga sånggudinnan något tvång. För öfrigt var hon glad och stolt öfver snillets förtroende: "Om ej försynen nedlagt själfva gudagnistan i min själ, förmå likväl mina ögon att fatta dess ljus och mitt inre att renas af dess himmelska låga." Till sist berättar hon en skämtsam episod från en högtidlighet i ett närbeläget pastorat, då biskop Faxes gästat Sireköpinge: "Fader biskop tog ut sin rätt med en kyss som jag enfaldeligen och kristeligen ej trodde mig kunna neka till en som skrifver herdabref. Säg emellertid åt fru Tegnér att det skedde på biskopinnans begäran. Hälsa henne af hjärtat!"

I sitt svar af den 11 oktober 1821 (se jubelfestuppl. V s. 231 ff.) nämner Tegnér att han önskade få färdiga några nya sånger af Fritiof att uppsända till

  1. Brinkman hade i bref till M. v. S. meddelat ett hänfördt omdöme af L. öfver de 1820 i Iduna tryckta Fritiofssångerna. M. v. S. sände Brinkmans bref vidare till Tegnér.