Sida:Memorial på Riksdagen i Eiswolde i Norrige.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


feghet. Öfwerlemnadt åt sig sjelf och sina egna tillgångar, fiendtligt behandladt på alla sidor, af sjelfwa hafwet, som frånröfwar det allt utan att gifwa något tillbaka, af sin jord, som wägrar det sina knappa skördar, hwad skall Norrige sätta mot Swerige, i sin fulla kraft och understödt af Europas största Makter? Sitt mod och sina berg, swarar man. Wälan! men detta mod och dessa berg woro desamma för 800 år sedan. Likwäl delades Norrige då af Swenska och Danska Konungen. Warom opartiske och rådfrågom wår Historia. Hon smickrar oss icke med omöjligheten af en inkräktning. Det gifwes, utom Hafwet, ingen werklig gräns, ingen säker förmur för en fiende. Från Themistocles tid till wåra dagar har man sett att dessa trämurar, inom hwilka Oraklet rådde Athenienserna att förswara sig emot Perserna — eller med andra ord Skepp (som han riktigt gissade) äro de aldrasäkraste förswarsmedel. På en gräns af nära 200 mil finnas icke öfwerallt Thermopyler, äfwen om de öfwerallt skulle förswaras af Spartaner; och Alperna tillspärrade ej Italien för Carthaginenserna, anförda af Hannibal.

Antagom för ett ögonblick att wårt motstånd började med framgång. Wi skulle derigenom endast blifwa dess mera olyckliga. Sweriges och dess Allierades bemödanden skulle ökas i förhållande till wårt motstånd. Ty tron I wäl, att Swerige nånsin skall aftstå ifrån sina anspråk på Norrige, — hwilka äro så heliga, just emedan de hwila på så rättwisa grunder? Tron I, att så länge Swerige icke blifwit twingadt att erkänna wår sjelfständighet, de andra Makterna skola behandla oss annorlunda än som en upprorisk Provins af Swerige? Norrige skulle wäl, under denna olycksfulla kamp, kunna wäcka uppmärksamhet hos någon mot Swerige fientligt sinnad makt, som skulle önska att af Norrige göra ett werktyg för sin enskilta hämd, ett anfallswapen mot Swerige (som man så ofta gjort). Wår föregifna Monark skulle wäl kunna understödjas, som man understödt Dacken emot Gustaf I. Han skulle till och med kunna, som han, emottaga Sändebud och Depescher; men jag frågar eder: är det wäl en Sjelfständighet, som karakteriseras af dylika bewis, lika skamliga till sina [bewekelse]grunder, som olyckliga och wanärande till sina följder, som Norrige eftersträfwar? Men, för att ernå en ädlare, måste wi icke twinga Swerige att bewilja oss den, öfwergifwa dessa naturliga Bålwerk, som man föregifwer wara oöfwerstigliga och som werkligen utgöra twå tredjedelar af wårt motstånd, anfalla Swerige i sjelfwa Swerige och göra wår sjelfständighet till priset för wåra Segrar? Men, i det wi nedträngde på Sweriges slätter, skulle wi ej blottställa oss för att afskäras från wåra berg, som wi redan derigenom öfwerlemnade åt fienden, och för ett fullkomligt nederlag! Och antagom för ett ögonblick att wi, som icke fört andra än jägare- och ströf-krig, skulle kunna segra öfwer troppar, som äro oss öfwerlägsna i antal, i taktik, i krigs-erfarenhet, stolta af nya Lagrar, eldade af harm att se sin fädernejord anfallen af ett grannfolk, som de redan engång eröfrat, anförda af utmärkta Officerare under en erfaren Furstes ögon, som endast har sin klokhet och krigets stora beräkningar att tacka för sin ära, — antagom, säger jag, att wi skulle kunna, genom förnyade segrar, eröfra en Fred, som försäkrade åt oss denna sjelfständighet: — denna Fred, twiflom ej derpå, skulle aldrig blifwa annat än ett Stillestånd. Swerige skulle snart med ny styrka begynna kriget; och det arma Norrige, uppfylldt af ruiner och badande i blod, sluteligen skatta sig lyckligt att köpa freden, — det will säga sin undergifwenhet — på bekostnad af alla de politiska och medborgerliga rättigheter, som, i förening med yttre säkerhet,