andra egendomligheter i sin byggnad, t. ex. att hälarne skjuta ut endast helt obetydligt.
Dessa personer äro så fullkomligt acklimatiserade i sin kalla och högt belägna hemort, att, då de af spaniorerna fordom fördes ned till de lågt belägna östra slätterna, och då de nu genom höga löner lockas ned till guldminorna, de underkastas ett fruktansvärdt mortalitetsförhållande. Icke desto mindre träffade hr Forbes på några ouppblandade familjer, hvilka hade fortlefvat två generationer igenom, och han observerade, att de ännu ärfde sina karakteristiska egendomligheter. Men det var tydligt, äfven utan någon mätning, att alla dessa egendomligher hade förminskats, och vid anstäld mätning befunnos deras kroppar icke vara så mycket utdragna i längd som de på högslätten lefvande personernas, hvaremot deras lårben hade i någon mån blifvit förlängda, hvilket äfven var händelsen med deras skenben, fastän i mindre grad. Sjelfva mätningarna kunna ses i hr Forbes’ uppsats. I följd af dessa värdefulla observationer kan det, som jag tror, icke vara något tvifvel underkastadt, att vistelse många generationer bortåt på stor höjd öfver hafvet både direkt och indirekt bidrager till att i kroppens proportioner införa i arf gående förändringar[1].
Ehuru menniskan under de senare perioderna af sin tillvaro icke kan hafva undergått stor förändring genom kroppsdelarnes förökade eller förminskade användande, bevisa de nu framstälda fakta, att hennes benägenhet härför ännu icke har gått förlorad, och bestämdt veta vi, att samma lagar gälla för de lägre djuren. Följaktligen kunna vi sluta till, att under en aflägsen tid, då menniskans stamfäder befunno sig på ett öfvergångsstadium och förändrades från fyrfotingar till tvåfotingar, det naturliga urvalet sannolikt skulle hafva mycket underhjelpts genom de förärfda verkningarna af de olika kroppsdelarnes förökade eller förminskade användande.
Hinder för utvecklingen. — Hämmad utveckling skiljer
sig från hämmad tillväxt, alldenstund i det förra tillståndet delar
fortfara att tillväxa, under det att de ännu bibehålla sin tidigare
beskaffenhet. Åtskilliga missbildningar höra hit, och om några
vet man, att de stundom gå i arf, t. ex. en klufven gom. Det
skall för vår afsigt vara tillräckligt att hänvisa till de mikrocefala
- ↑ Dr Wilckens (Landwirthschaftliches Wochenblatt, N:o 10, 1869) har nyligen offentliggjort en intressant uppsats, hvari visas, huru husdjur, som lefva i bergstrakter, få sina framben förändrade.
