Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.

mera hafva blifvit ledd af instinkt och mindre genom förstånd, än händelsen för närvarande är med vildarne. Våra äldsta halfmenskliga stamfäder borde icke hafva utöfvat barnamord, ty de lägre djurens instinkter äro aldrig så förvända, att de drifva dem till att reguliert förgöra sin egen afföda. Det borde då icke hafva gifvits någon förståndig inskränkning af giftermålen, och könen borde hafva fritt beblandat sig med hvarandra i tidigare år. I följd häraf borde menniskans stamfäder hafva tenderat till att hastigt förökas, men hinder af något slag, antingen periodiska eller beständiga, måste ännu hastigare hafva inskränkt deras antal, än det sker bland de nu lefvande vildarne. Hurudan dessa hinders bestämda beskaffenhet må hafva varit, kunna vi icke mera säga än i afseende på de flesta andra djur. Vi veta, att hästar och nötboskap, hvilka äro högeligen afvelsamma djur, förökades i ofantlig grad, då de först lössläpptes i Södra Amerika. Elefanten, hvilken är det minst fruktsamma af alla djur, skulle inom några få tusental af år uppfylla hela verlden. Hvarje aparts tillväxt måste på något sätt förhindras, men icke, som Brehm påstår, genom anfall af rofdjur Ingen skall antaga, att den hos de vilda hästarne och nötboskapen i Amerika befintliga reproduktionsförmågan till en början förökades i någon märkbar grad, eller att samma förmåga förminskades, då hvarje distrikt hade blifvit försedt med tillräcklig stam. Utan tvifvel samverka i detta liksom i alla andra fall många hinder och olika hinder under olika omständigheter; sannolikt är periodiskt inträffande hungersnöd, beroende på ogynsamma årstider, det vigtigaste af alla. Så skall det hafva varit med menniskans äldsta förfäder.


Naturligt urval. — Vi hafva nu sett, att menniskan är underkastad variationer till kropp och själ, och att variationerna framkallas, antingen direkt eller indirekt, genom samma allmänna orsaker och lyda samma allmänna lagar som hos de lägre djuren Menniskan har spridt sig vida omkring öfver jordens yta och måste under sina oupphörliga vandringar[1] hafva varit utsatt för de mest skiljaktiga förhållanden. Eldslandets, Goda Hoppsuddens och Tasmaniens invånare i ena halfklotet och de arktiska regionernas i det andra måste hafva passerat många klimat och förändrat sina vanor många gånger, innan de hunno sina nuvarande hem[2]. Menniskans äldsta förfäder måste alltså, i likhet med alla andra

  1. Se några goda anmärkningar i detta hänseende af W. Stanley Jevons, A Deduction from Darwin’s Theory, i Nature för 1869, sid. 231.
  2. Latham, Man and his Migrations, 1851, sid. 135.