Anm. Artisten har af misstag gjort den venstra klon större.
Hos hanarne af vissa sötvattensräkor (Palæmon) är högra benet i sjelfva verket längre än hela kroppen.[1] Det är sannolikt, att den mera betydande storleken hos det ena benet med dess klo kan vara till gagn för hanen, då han kämpar med sina rivaler; men detta användningssätt kan icke förklara deras olikhet hos honan på kroppens båda sidor. Enligt en af Milne Edwards citerad uppgift[2] lefva hanen och honan af Gelasimus i samma hål, hvilket förtjenar uppmärksammas, emedan det visar, att de para sig; hanen tillsluter hålets öppning med en af sina chelæ, hvilken är ofantligt utvecklad, så att den här indirekt gör tjenst som ett försvarsmedel. Dess förnämsta användande är dock sannolikt att gripa och fasthålla honan, och detta vet man i några fall, t. ex. hos Gammarus, vara händelsen. Dock para sig, enligt hvad hr Spence Bate meddelar mig, könen af den vanliga strandkrabban (Carcinus moenas) direkt med hvarandra, sedan honan har afkastat sitt hårda skal, och då hon är så mjuk, att hon skulle skadas, om hon fattades af hanens starka gripklor; men som hon fångas och föres omkring af hanen före skalömsningen, kan hon då fasttagas utan någon olägenhet.
Fritz Müller uppgifver, att vissa Melita-arter skilja sig från alla andra amfipoder derigenom, att honorna hafva “höftlamellerna på det
- ↑ Se en uppsats (af hr C. Spence Bate) med figurer i Proceedings of the Zoological Society för 1868, sid. 363, och angående slägtets nomenklatur dersammastädes, sid. 585. Jag är hr Spence Bate mycket förbunden, emedan han har lemnat mig nästan alla ofvanstående uppgifter angående de högre krustaceernas chelæ.
- ↑ Histoire naturelle des Crustacés, tom. II, 1837, sid. 50.
