och en enda hona i samma väf; men deras frieri är en för tråkig och långsam angelägenhet för att lätt uppmärksammas. Hanen är ytterst försigtig, då han går vidare framåt, ty honan drifver sin blyghet till en farlig höjd. De Geer såg en hane, som “midt under sina förberedande ömhetsbetygelser greps af föremålet för sin uppmärksamhet, insveptes af henne i ett nät och derpå uppåts, en syn, hvilken, som han tillägger, uppfylde honom med förskräckelse och förbittring“.[1]
Westring har gjort den intressanta upptäckten, att hanarne af åtskilliga Theridion-arter[2] hafva förmåga att stridulera (i likhet med det ljud, som åstadkommes af många skalbaggar och andra insekter, men svagare), under det att honorna äro fullkomligt stumma. Apparaten utgöres af en sågtandad list vid basen af abdomen, hvaremot den hårda bakre delen af thorax gnides; af denna bildning kunde icke ett spår upptäckas hos honan. Från analogien med Orthoptera och Homoptera, hvilka skola afhandlas i nästa kapitel, kunna vi nästan med visshet antaga, att stridulationen, såsom Westring anmärker, tjenar antingen att kalla på eller uppegga honan; detta är i den uppstigande ordningsföljden inom djurriket det första af mig kända exemplet på ljud, som utstötas för detta ändamål.
Klassen Myriapoda. — Hos ingendera af de båda ordningarna inom denna, tusenfotingar och mångfotingar omfattande klass kan jag finna några väl uttryckta exempel på sådana könsskilnader, hvarmed vi här särskildt hafva att skaffa. Af Glomeris limbata och kanske af några få andra arter skilja sig hanarne dock obetydligt till färgen från honorna; men denna Glomeris-art är högeligen underkastad förändringar. Hos hanarne af Diplopoda äro de ben, som tillhöra ett af de främre kroppssegmenten eller det bakre segmentet, förändrade till griphakar, hvilka tjena att fasthålla honan. Hos några Iulus-arter äro hanens tarser för samma ändamål försedda med membranösa sugknappar. Det är, såsom vi skola se vid insekternas afhandlande, ett mycket ovanligare förhållande, att det hos Lithobius är honan, som i kroppens ända är försedd med gripbihang för hanens fasthållande.[3]
- ↑ Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. I, 1818, sid. 280.
- ↑ Theridion (Asagena, Sund.) serratipes, quadripunctatum et guttatum; se Westring i Kröyer’s Naturhistoriske Tidskrift, vol. IV, 1842, 1843, sid. 349, och And. Række, vol. II, 1849, sid. 342. Se i afseende på andra arter äfven Araneæ Suecicæ, sid. 184.
- ↑ Walckenaer och R. Gervais, Histoire Naturelle des Insectes: Aptères, tom. IV, 1847, sid. 17, 19 och 68.
