är det tibian, som är utplattad till en bred, hornartad skifva med synnerligen små, hinnaktiga fläckar, hvilka åt densamma förläna utseende af ett såll.[1] Hos hanen af Penthe (ett skalbaggslägte) äro några få af de mellersta antennlederna utvidgade och på undre sidan försedda med hårkuddar, fullkomligt liknande dem, som finnas på carabidernas tarser “och tydligen afsedda för samma ändamål“. Hos trollsländehanar “äro bihangen i kroppens ända modifierade i en nästan oändlig vexling af märkvärdiga former för att sätta dem i stånd att fatta honan om halsen“. Slutligen äro hos många insekters hanar benen försedda med egendomliga taggar, knölar eller sporrar, eller är hela benet böjdt eller förtjockadt, hvilket ingalunda oföränderligen är en könskarakter, eller är ena paret — eller stundom alla tre paren — förlängdt, någon gång i utomordentlig grad.[2]
Inom alla ordningar visa könen af många arter olikheter, hvilkas betydelse icke har blifvit insedd. Ett märkvärdigt exempel finnes på en skalbagge (fig. 9), hvars hane har venstra mandibeln mycket förstorad, så att munnen är betydligt vriden på sned. Hos en annan skalbagge af carabidernas afdelning, Eurygnathus,[3] hafva vi, så vidt som hr Wollaston känner, det enda exemplet på, att honans hufvud är, ehuru i omvexlande grad, mycket bredare och större än hanens. Ett antal sådana fall kunde nämnas. De äro talrika bland Lepidoptera; ett af de utomordentligaste är det, att vissa dagfjärilars hanar hafva frambenen mer eller mindre atrofierade samt tibierna och tarserna reducerade till endast rudimentära knölar. Vingarne skilja sig likaledes hos båda könen i afseende på nervigheten[4]
- ↑ Westwood, Modern Classification of Insects, vol. II, sid. 193. De följande uppgifterna om Penthe och andra inom citationstecknen äro hemtade från hr Walsh, Practical Entomologist, Philadelphia, vol. II, sid. 88.
- ↑ Kirby och Spence, Introduction o. s. v., vol. III. sid. 332—336.
- ↑ Insecta Maderensia, 1854, sid. 20.
- ↑ E. Doubleday, Annals and Magazine of Natural History, vol. I, 1848, sid. 379. Jag bör tillägga, att vingarne hos vissa Hymenoptera (se Shuckard, Fossorial Hymenoptera, 1837, sid. 39—43) skilja sig till ådrigheten efter könet.
släta täckvingar, och inga mellanliggande gradationer mellan fårade eller punkterade eller fullkomligt släta täckvingar hafva blifvit iakttagna. Se dr H. Schaum, hvilken citeras i Zoologist, vol. V—VI, 1847—1848, sid. 1896. Äfvenledes Kirby och Spence, Introduction to Entomology, vol. III, 1826, sid. 305.
