hafva i naturtillståndet uppstått hos honkönet och blifvit uteslutande eller nästan uteslutande öfverflyttade till samma kön, och för det andra, att denna form för förändringen icke har blifvit bestämd genom naturligt urval. Ty om vi antaga, att honorna, innan de erhöllo lysande färger som en efterhärmning af någon skyddad art, en längre tid bortåt än hanarne voro under alla årstider utsatta för fara, eller om vi antaga, att de icke kunde så hastigt undkomma sina fiender, kunna vi inse, hvarför de ensamma ursprungligen skulle genom naturligt urval och till könet inskränkt förärfning hafva erhållit sina nu befintliga skyddande färger. Men undantagandes enligt den grundsatsen, att dessa förändringar hafva blifvit öfverflyttade uteslutande till den honliga afkomman, kunna vi icke inse, hvarför hanarne skulle hafva bibehållit dunkla färger, ty det borde säkerligen icke på något sätt hafva varit till skada för hvarje särskild hane att genom förärfning hafva blifvit delaktig af honans skyddande färger och sålunda hafva erhållit bättre utsigt att rädda sig från undergång. I afseende på en grupp, inom hvilken lysande färger äro så allmänna som bland fjärilarne, kan man icke förmoda, att hanarne genom könsurval hafva förblifvit dunkelt färgade i följd deraf, att honorna försmådde de individer, som hade blifvit så vackra som de sjelfva. Vi kunna alltså draga den slutsatsen, att förärfning till det ena könet i dessa fall icke beror på en genom naturligt urval föranledd förändring af en tendens till lika förärfning till båda könen.
Det torde vara på sin plats att här anföra ett analogt exempel inom en annan ordning på karakterer, hvilka, ehuru icke i ringaste mån skadliga, så vidt vi kunna döma, hafva förvärfvats endast af hanen. I afseende på Phasmidæ uppgifver hr Wallace, att, “det ofta är honorna ensamma, hvilka på ett så förvånande sätt likna blad, under det att hanarne visa endast en simpel tillstymmelse dertill“. Hvilka nu än dessa insekters vanor må vara,
