resultaten blifva desamma som af de mera tilldragande hanarnes utväljande af honorna. Men det finnes några bevis för, att denna händelse sällan, om ens någonsin har inträffat inom någon af de grupper af foglar, hvilkas kön vanligen äro lika; ty om äfven några få af de hvarandra efterträdande variationerna icke hade blifvit öfverflyttade till båda könen, skulle honorna i obetydlig grad hafva öfverträffat hanarne i skönhet. Den fullkomliga motsatsen inträffar i naturtillståndet, ty inom nästan hvarje stor grupp, inom hvilken könen i allmänhet likna hvarandra, ega några få arters hanar färger, som äro i ringa mån bjertare än honornas. Det är vidare möjligt, att honorna kunna hafva utvalt de skönare hanarne, och att dessa hanar omvändt hafva utvalt de skönare honorna; men det är tvifvelaktigt, huruvida denna dubbla urvalsprocess, i betraktande af att det ena könet är ifrigare än det andra, lätteligen skulle inträffa, och huruvida den skulle vara verksammare än urval på endast en sida. Det är alltså den sannolikaste åsigten, att könsurvalet har, så vidt som ornamentala karakterer afses, i förevarande klass verkat i enlighet med den i hela djurriket gällande regeln, d. v. s. på hanarne, och att dessa hafva öfverflyttat sina gradvis förvärfvade färger antingen i lika eller nästan lika grad till sina afkomlingar af båda könen.
En annan punkt är mera tvifvel underkastad, nämligen huruvida de på hvarandra följande variationerna visade sig hos hanarne först, sedan de hade blifvit nästan fortplantningsskickliga, eller medan de ännu voro unga. I hvilketdera fallet som helst måste könsurvalet hafva verkat på hanen, då han hade att täfla med rivaler om honans egande, och i båda fallen hafva de sålunda förvärfvade karaktererna öfverflyttats till båda könen och alla åldrar. Men om dessa karakterer förvärfvades af hanarne såsom fullvuxna, kunde de till en början hafva öfverflyttats endast till de fullvuxna och i någon följande period öfvergått till ungarne. Ty det är kändt, att, då förärfningslagen felslår i motsvarande åldrar, afkomlingarne ofta ärfva karakterer i en tidigare ålder än den, hvari de först visade sig hos deras föräldrar.[1] Fall, hvilka tydligen äro af detta slag, hafva iakttagits hos foglar i naturtillståndet. Så har t. ex. hr Blyth sett exemplar af Lanius rufus och af Colymbus glacialis, hvika såsom ungar på ett fullkomligt afvikande sätt hade antagit sina föräldrars fullt utbildade drägt.[2] Vidare fälla icke ungarne af tama svanen (Cygnus olor) sina mörka fjädrar och blifva hvita, förrän de äro aderton månader
