Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/524

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
186
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

hafva blifvit förändrade för detta ändamål, ehuru hufvudsakligen för verksamt användande i strid; men jag eger inga bevis för detta påstående.

Ett intressant exempel har nyligen blifvit offentliggjordt, hvaraf det synes, att hornen hos en hjort i en del af Förenta Staterna nu äro underkastade förändring genom sexuelt och naturligt urval. En författare i en utmärkt amerikansk tidskrift[1] säger, att han under de senaste tjugoett åren har jagat i Adirondacks, hvarest Cervus virginianus förekommer i mängd. För fjorton år sedan hörde han för första gången talas om spetshornhjortar (spike-horn bucks). Dessa blefvo för hvarje år allmännare; för omkring fem år tillbaka sköt han en, sedermera en annan, och nu fällas de ofta. “Spetshornet afviker i betydande grad från de vanliga hornen hos Cervus virginianus. De utgöras af en enda spets, smalare än stammen och knappast hälften så lång, hvilken sträcker sig framåt från pannan och slutar i en ganska skarp udd. De gifva sin egare en betydande fördel öfver den vanliga hjorten. Utom att de sätta honom i stånd att hastigare springa genom täta skogar och snår (hvarje jägare vet, att hindar och enåriga hjortar springa mycket snabbare än de stora hjortarne, då de äro försedda med sina hindersamma horn), är spetshornet ett verksammare vapen än de vanliga hornen. Genom denna fördel vinna spetshornhjortarne på de vanliga hjortarne och torde i tidens längd helt och hållet uttränga dem i Adirondacks. Tvifvelsutan var den första spetshornhjorten blott en tillfällig lek af naturen. Men hans spetshorn gåfvo honom en fördel och satte honom i stånd att fortplanta sin egendomlighet. Hans afkomlingar, som egde en likadan fördel, hafva fortplantat denna egendomlighet i ett beständigt tillväxande förhållande, tills de småningom fördrifva de med hornkronor försedda hjortarne från det område, som de bebo.“

Däggdjurshanar, hvilka äro försedda med huggtänder, begagna dem på åtskilliga sätt, såsom händelsen är med hornen. Vildgalten hugger åt sidorna och uppåt, myskdjuret med allvarsam verkan nedåt.[2] Ehuru hvalrossen har så kort hals och så otymplig kropp, “kan han dock med lika färdighet hugga antingen uppåt eller nedåt eller åt sidorna“.[3] Den indiske elefanten kämpar, enligt hvad aflidne dr Falconer har meddelat mig, på olika sätt allt efter sina huggtänders läge och böjning. Då de äro rigtade framåt och uppåt, är han i stånd att slunga en tiger ett godt

  1. The American Naturalist, December 1869, sid. 552.
  2. Pallas, Spicilegia Zoologica, trettonde fascikeln, 1779, sid. 18.
  3. Lamont, Seasons with the Sea-Horses, 1861, sid. 141.