Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/525

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
187
vapen.

stycke bort, som det säges, ända till fyratio fot; då de äro korta och nedåt böjda, försöker han att plötsligen fastnagla tigern vid marken och är följaktligen farlig för ryttaren, hvilken utsättes för att blifva kastad ur sin hoodah[1].

Ganska få däggdjurshanar ega två slags vapen, särskildt anpassade till kamp med rivaliserande hanar. Hanen af muntjachjorten (Cervulus) utgör dock ett undantag, emedan han är försedd med horn och utskjutande hörntänder. Men ett slags vapen har under tidernas lopp ofta blifvit ersatt genom ett annat slag, såsom vi kunna sluta af det följande. Hos idislarne står hornens utveckling ofta i ett omvändt förhållande till de endast måttligt utvecklade hörntänderna. Så sakna kameler, guanacos, dverghjortar och myskdjur horn och användbara hörntänder, hvilka “alltid äro mindre till storleken hos honorna än hanarne“. Kameldjuren hafva i öfverkäken utom sina verkliga hörntänder ett par hörntandslika framtänder.[2] Hjortars och antilopers hanar ega deremot horn, men sällan hörntänder; då sådana finnas, äro de alltid af ringa storlek, så att det är tvifvel underkastadt, om de göra någon nytta i deras strider. Hos den unge hanen af Antilope montana förefinnas de endast som rudiment och försvinna, då han blir äldre; hos honan saknas de under alla åldrar, men vissa andra antilopers och hjortars honor hafva, som man vet, understundom visat rudiment af dessa tänder.[3] Hingstar hafva små hörntänder, hvilka antingen fullkomligt saknas eller äro rudimentära hos stoet; men de tyckas icke användas i strid, ty hingstar bita med sina framtänder och öppna i likhet med kameler och guanacos icke mycket sina munnar. När helst som den fullvuxne hanen eger hörntänder i ett oanvändbart tillstånd, under det att honan antingen saknar sådana eller eger endast rudiment deraf, kunna vi draga den slutsatsen, att artens forntida stamform var försedd med brukbara hörntänder, hvilka delvis hafva blifvit öfverflyttade till honorna. Dessa tänders reducerande hos hanarne synes hafva följt af någon förändring i

  1. Se äfven Corse (Philosophical Transactions, 1799, sid. 212) angående det sätt, hvarpå den med korta betar försedda Mookna-varieteten af elefanten angriper andra elefanter.
  2. Owen, Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 349.
  3. Se Rüppell i Proceedings of the Zoological Society, den 12 Januari 1836, sid. 3, angående hörntänderna hos hjortar och antiloper, jemte en not af hr Martin om en amerikansk hind. Se äfvenledes Falconer, Palæont Memoirs and Notes, vol. I, 1868, sid. 576, angående hörntänder hos en fullvuxen hind. Hos gamla hanar af myskdjuret växa hörntänderna (Pallas, Spicil. Zoolog., trettonde fascikeln, 1779, sid. 18) stundom ut till tre tums längd, hvaremot hos gamla honor ett rudiment framsticker knappast en half tum utom tandköttet.