deras sätt att kämpa, hvilken ofta har förorsakats (dock icke hos hästen) genom nya vapens utvecklande.
Betar och horn äro tydligen af stor vigt för sina egare, ty deras utveckling förbrukar mycket organisk substans. En enda bete af den asiatiska elefanten — en af de utdöda, ullbeklädda arterna — och af den afrikanska elefanten har, som man varit i tillfälle att erfara, vägt respektive 150, 160 och 180 (engelska) skålpund, och äfven större vigt har blifvit antecknad af några författare.[1] Hos hjortar, hvilkas horn nybildas på bestämda tider, måste inflytandet på konstitutionen vara större; så väga t. ex. den amerikanska elgens horn från femtio till sextio (engelska) skålpund och den utdöda irländske jättehjortens från sextio till sjuttio skålpund, under det att den senares skalle i medeltal väger endast fem och ett fjerdedels skålpund. Ehuru hornen hos får icke förnyas på bestämda tider, medför dock deras utveckling enligt många åkerbrukares mening en betydande förlust för fåraflaren. Hjortdjuren äro dessutom vid sin flykt undan rofdjur belastade med en extravigt i kapplöpningen och uppehållas ganska betydligt, då de genomlöpa en skogbevuxen landsträcka. Amerikanska elgen t. ex., hvars horn hålla fem och en half fot mellan spetsarne, kan icke, ehuru han är så öfvad i deras användande, att han icke skall vidröra eller afbryta någon död gren, då han vandrar sakta fram, sköta sig lika väl, då han flyr för en skock vargar. “Under språnget håller han nosen uppåt, så att han lägger hornen i horisontal rigtning bakåt, och i denna ställning kan han icke tydligt se marken“.[2] Den stora irländska jättehjortens hornspetsar befunno sig i sjelfva verket på åtta fots afstånd! Så länge hornen äro betäckta med hårbevuxen hud, hvilket hos kronhjorten räcker omkring tolf veckor, äro de ytterst känsliga för ett slag, så att hjortdjuren i Tyskland under denna tid förändra sina vanor till en viss grad och undvika täta skogar samt uppsöka ungskog och låga snår.[3] Dessa fakta erinra oss om, att fogelhanar hafva erhållit flygförmågan försämrande smyckfjädrar och andra prydnader på bekostnad af en viss förlust af kraft i striderna med täflande hanar.
- ↑ Emerson Tennent, Ceylon, 1859, vol. II, sid. 275; Owen, British Fossil Mammals, 1846, sid. 245.
- ↑ Richardson, Fauna Borealis Americana, om amerikanska elgen, Alces palmata, sid. 236, 237, äfvensom angående hornens utbredning Land and Water, 1869, sid. 143. Se också Owen, British Fossil Mammals, om den irländska jättehjorten, sid. 447, 455.
- ↑ Forest Creatures af C. Boner, 1861, sid. 60.
