Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/527

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
189
hanens mera betydande storlek.

Då könen hos däggdjur skilja sig till storleken, såsom ofta är händelsen, äro hanarne, såsom jag tror, alltid större och starkare. Detta gäller, enligt hvad hr Gould meddelar mig, tydligen om Australiens pungdjur, hvilkas hanar synas växa ända till en ovanligt sen ålder. Men det egendomligaste exemplet hemtas från en skäl (Callorhinus ursinus), hvars fullvuxna hona väger mindre än en sjettedel af den fullvuxne hanen.[1] Hanens mera betydande styrka utvecklas, såsom Hunter redan för längesedan anmärkte,[2] oföränderligen i delar af kroppen, hvilka användas i kamp med hanliga medtäflare, t. ex. i tjurens massiva nacke. Däggdjurshanar äro likaledes modigare och stridslystnare än honorna. Det kan endast vara föga tvifvel underkastadt, att dessa karakterer hafva förvärfvats dels genom könsurval i följd af en lång rad af segrar, hvilka de starkare och modigare hanarne hafva vunnit öfver de svagare, och dels genom vanans förärfda verkningar. Det är sannolikt, att de hvarandra efterträdande variationerna i styrka, storlek och mod, antingen de nu bero på den så kallade spontana föränderligheten eller på vanans verkningar, genom hvilkas hopande däggdjurshanar hafva förvärfvat dessa karakteristiska egenskaper, visade sig i en temligen sen ålder och följaktligen i betydande mån inskränktes i sitt öfverflyttande till det andra könet.

Från denna synpunkt bemödade jag mig att erhålla meddelanden med afseende på den skotska hjorthunden, hvars kön skilja sig mera till storleken (ehuru blodhundar äro betydligt olika) än någon annan race eller någon för mig bekant vild hundart. Jag vände mig alltså till hr Cupples, en välbekant uppfödare af sådana hundar, hvilken har mätt och vägt många af sina egna hundar, och som med stor beredvillighet har ur olika källor för min räkning samlat följande fakta. Utmärkta hundar äro, mätta vid bogen, från tjugoåtta, hvilket tal är lågt, till trettiotre eller till och med trettiofyra tum höga samt i vigt från åttatio, hvilket är litet, till etthundratjugo eller äfven flere skålpund. Hyndorna äro från tjugotre till tjugosju eller till och med tjugoåtta tum höga samt hålla i vigt från femtio till sjuttio eller äfven åttatio skålpund.[3]

  1. Se den ganska intressanta uppsatsen af J. A. Allen i Bullet. Mus. Comp. Zoolog. of Cambridge, United States, vol. II, n:o 1, sid. 82. Vigterna pröfvades af en noggrann observatör, kapten Bryant.
  2. Animal Economy, sid. 45.
  3. Se äfvenledes Richardson’s Manual on the Dog, sid. 59. Många värdefulla underrättelser hafva blifvit lemnade om den skotska hjorthunden af hr M’Neill, hvilken först rigtade uppmärksamheten på könens olika storlek i Scrope’s Art of deer Stalking. Jag hoppas, att hr Cupples skall fullfölja sin afsigt att offentliggöra en fullständig redogörelse och historik öfver denna ryktbara race.