Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/528

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
190
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

Hr Cupples drager den slutsatsen, att nittiofem till etthundra skålpund för hunden och sjuttio för hyndan skulle vara ett säkert medeltal; men anledning finnes till den förmodan, att båda könen förr hafva hunnit en större vigt. Hr Cupples har vägt valpar, då de voro fjorton dagar gamla; i en kull öfversteg medelvigten af fyra hundar två hyndors med sex och ett hälft uns; i en annan kull var fyra hundars medelvigt mindre än ett uns högre än en hyndas; samma hundar vägde, då de voro tre veckor gamla, sju och ett halft uns och vid sex veckors ålder nära fjorton uns mer än hyndan. Hr Wrigth på Yeldersley House säger i ett bref till hr Cupples: “Jag har upptecknat storleken och vigten af valparne i många kullar, och hanvalparne skilja sig, så långt min erfarenhet räcker, enligt regeln ganska litet från hyndorna, tills de hinna omkring fem eller sex månaders ålder; då börja hundarne att växa till, i det att de både i vigt och storlek vinna på hyndorna. Vid födelsen och åtskilliga veckor derefter kan en honvalp tillfälligtvis vara större än någon bland hundarne, men de öfverträffas sedermera oföränderligen af dem.“ Hr M’Neill i Colinsay sluter till, att “hundarne icke uppnå sin fulla storlek, förrän de äro två år gamla, ehuru hyndorna hinna den tidigare“. Enligt hr Cupples’ erfarenhet växa hundar fortfarande på storleken, tills de blifva tolf à aderton månader gamla, hvaremot hyndorna upphöra att tilltaga i storlek i en ålder af nio till fjorton eller femton månader samt i vigt i en ålder af tolf till femton månader. Af dessa olika uppgifter är det tydligt, att den fullständiga olikheten i storlek mellan hanen och honan af den skotska hjorthunden icke uppnås förrän i en temligen sen lefnadsperiod. Nästan endast hundar användas till jagt, hyndorna hafva, såsom hr M’Neill meddelar mig, icke tillräcklig styrka och tyngd att slå omkull en fullvuxen hjort. Af de namn, som användas i gamla berättelser, synes det, som jag erfar af hr Cupples, att hundarne i en ganska aflägsen tid voro de berömdaste, och att hyndorna nämndes endast som mödrar till ryktbara hundar. I följd häraf är det under många generationer hanen, hvilken hufvudsakligen har blifvit pröfvad till styrka, storlek, snabbhet och mod, och af de bästa har afvel blifvit tagen. Som hundarne dock icke erhålla sina fullkomliga dimensioner förrän i en temligen sen lefnadsperiod, skola de hafva tenderat att, i öfverensstämmelse med den ofta angifna lagen, förärfva sina karakterer ensamt på sin hanliga afkomma, och så kan den betydande olikheten i storlek mellan den skotska hjorthundens kön sannolikt förklaras.