Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/534

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
196
sekundära könskarakterer hos däggdjur.

den ö, hvarest de yngla, ifriga att återvända till någon särskild hane och krypa ofta upp på de ytterst liggande klipporna för att öfverblicka fortplantningsplatserna, vråla högt och lyssna liksom efter någon bekant stämma. Derpå förflytta de sig till en annan plats och göra ånyo på samma sätt. Så snart som en hona kommer till stranden, går den närmaste hanen ned för att möta henne och frambringar under tiden ett buller, likt en hönas kacklande till sina ungar. Han är uppmärksam mot henne och smeker henne, tills han kommer mellan henne och vattnet, så att hon icke kan undslippa honom. Då förändras hans uppförande, och med hårdt brummande drifver han henne till en plats i sitt harem. Detta upprepas, tills den nedre raden i harems är fyld. Då passa de högre upp varande hanarne på att stjäla honorna från sina lyckligare grannar, när dessa icke äro på sin vakt. Detta utföra de genom att taga dem i sina munnar, lyfta dem öfver de andra honornas hufvuden och varsamt lägga dem i sitt eget harem, hvarvid de bära dem, som kattor göra med sina ungar. De ännu högre upp göra på samma sätt, tills hela platsen är fyld. Ofta uppstår en strid mellan två hanar om samma honas egande; båda fatta samtidigt tag i henne och slita henne itu eller sarga henne förskräckligt med sina tänder. Då platsen är fullkomligt fyld, vandrar den gamla hanen omkring och öfverser belåtet sin familj, straffande dem, som tränga eller oroa de öfriga, och modigt drifvande bort alla inkräktare. Detta öfvervakande håller honom alltid i full sysselsättning.“

Alldenstund så litet är kändt om djurens frieri i naturtillståndet, har jag försökt att uppdaga, till hvilket omfång våra tama däggdjur utöfva något val i sina förbindelser. Hundar erbjuda bästa tillfället till iakttagelse, emedan de noga uppmärksammas och väl förstås. Många hundaflare hafva uttalat en bestämd mening angående denna sak. Så anmärker hr Mayhew: “Hyndorna kunna gifva sina böjelser tillkänna, och ömma hågkomster ega lika mycket inflytande på dem, som man vet dem hafva i andra fall, då högre djur afses. Hyndor äro icke alltid förståndiga i sin kärlek, utan äro benägna för att uppoffra sig för simpla hundar. Om de uppfostras med en kamrat af vanligt utseende, så uppstår ofta mellan de två en tillgifvenhet, som ingen tid sedermera kan undertrycka. Passionen — ty en sådan är det i sjelfva verket — blir till sin varaktighet mer än romantisk“. Hr Mayhew, hvilken hufvudsakligen gaf akt på de smärre

    Hr J. A. Allen i Bull. Mus. Comp. Zoolog. of Cambridge, United States, vol. II, n:o 1, sid. 99.