tre års ålder, ganska betydligt under fortplantningstiden och kan då resas upp. I detta tillstånd håller den stundom en fot i längd. Honan är icke under någon tid af sitt lif så utrustad och har en skiljaktig stämma. Hanens röst består i ett vildt, hest, gurglande ljud, hvilket kan höras på långt afstånd, och som anses blifva förstärkt genom snabeln. Lesson jemför snabelns uppresande med köttlapparnes uppsvällande hos hönsfoglarne, då de göra hönorna sin cour. Hos en annan beslägtad skälart, nämligen blåsskälen (Cystophora cristata) är hufvudet betäckt af en stor hufva eller blåsa. Denna stödes inuti af nosens skiljevägg, hvilken sträcker sig långt bakåt och höjer sig till en sju tum hög list. Hufvan är betäckt med kort hår och muskulös samt kan blåsas upp, tills hon öfverträffar hufvudet i storlek. Under brunsttiden kämpa hanarne med raseri på isen, och deras vrålande “säges stundom vara så högljudt, att det höres fyra (engelska) mil långt“. Då de angripas af menniskan, vråla eller skria de likaledes, och hufvan uppblåses, så snart de blifva retade. Några naturforskare tro, att rösten derigenom förstärkes, men åtskilliga andra förrättningar hafva tillagts denna egendomliga bildning. Hr B. Brown menar, att den tjenar som skydd mot olyckshändelser af alla slag. Denna senare åsigt är icke sannolik, i händelse det, som skälfångare länge hafva påstått, är rigtigt, nämligen att hufvan eller blåsan är föga utvecklad hos honorna och hos den unge hanen.[1]
Lukt. — Hos några djur, t. ex. hos den beryktade skunken
i Norra Amerika, synes den bedöfvande lukt, som de utsända,
uteslutande göra tjenst som ett försvarsmedel. Båda könen af
näbbmössen (Sorex) ega luktkörtlar i bakre delen af kroppen, och
på grund af det sätt, hvarpå deras kroppar bortkastas af roffoglar
och rofdjur, kan det vara föga tvifvel underkastadt, att deras lukt
är skyddande; icke desto mindre tilltaga luktkörtlarne i storlek
under fortplantningstiden. Hos många däggdjur äro båda könens
luktkörtlar lika stora;[2] deras användande är dock icke kändt. Hos
- ↑ Se om sjöelefanten en artikel af Lesson i Dict. Class. Hist. Nat., tomen XIII, sid. 418. Angående Cystophora eller Stemmatopus se dr i Dekay Annals of Lyceum of Nat. Hist. Newyork, vol. I, 1824, sid. 94. Pennant har äfvenledes samlat uppgifter af skälfångare om detta djur. Den fullständigaste redogörelsen har lemnats i Proc. Zoolog. Soc., 1868, sid. 435, af hr Brown, hvilken hyser tvifvelsmål om blåsans rudimentära tillstånd hos honan.
- ↑ Hvad bäfvergällen beträffar, se hr L. H. Morgan’s synnerligen intressanta verk, The American Beaver, 1868, sid. 300. Pallas (Spic. Zoolog., åttonde fascikeln, 1779, sid. 23) har väl redogjort för luktkörtlarne hos däggdjur. Owen (Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 634) lemnar äfvenledes en redogörelse för dessa körtlar, elefantens och (sid. 763) näbbmössens inbegripna.
