och menniskans egna instinktmessiga skrik. Då vi komma att behandla könsurvalet, skola vi se, att den äldsta tidens menniska, eller snarare någon af menniskans äldre stamfäder, troligen flitigt använde sin röst till att frambringa verkliga musikaliska tonfall, d. v. s. till att sjunga, såsom en af gibbon-aporna ännu i dag gör; vi kunna från en mycket vanlig anologi sluta till, att denna förmåga borde hafva särskildt utöfvats under könens frieri för att uttrycka hvarjehanda själsrörelser, t. ex. kärlek, svartsjuka, triumf, och såsom en utmaning till deras rivaler. Efterhärmandet medelst artikulerade ljud af musikaliska läten kunde hafva gifvit upphof till ord, som uttryckte hvarjehanda sammansatta själsrörelser. Såsom hörande till frågan om efterhärmning förtjenar nämnas den synnerliga benägenheten hos våra närmaste grannar, aporna, hos microcephala idioter[1] och hos barbariska menniskoracer att härma allt, som de se. Som apor sannolikt förstå mycket, som yttras till dem af menniskor, och då de i naturtillståndet utstöta signalskrik till sina kamrater[2] vid hotande fara, synes det icke osannolikt, att något ovanligt förståndigt aplikt djur skulle hafva fallit på den tanken att efterhärma ett rofdjurs tjut för att derigenom för sina apkamrater angifva beskaffenheten af den motsedda faran. Och detta skulle hafva varit första steget till bildandet af ett språk.
Allt eftersom rösten allt mera begagnades, borde de organer, hvilka frambringa densamma, hafva blifvit stärkta och fullkomnade i följd af grundsatsen om de genom användandet frambragta verkningarnas förärfning, och detta borde hafva återinverkat på förmågan att tala. Men förhållandet mellan språkets fortsatta användande och hjernans utveckling har utan tvifvel varit af långt större betydelse. Själsförmögenheterna hos någon af menniskans äldre stamfäder måste hafva varit högre utvecklade än hos någon nu lefvande apa, innan äfven den ofullkomligaste form för ett språk kunde hafva kommit i bruk; men vi måste dristigt antaga, att denna förmågas fortsatta användande och utbildande kunde hafva återverkat på själen genom att iståndsätta och uppmuntra honom till att sysselsätta sig med långa tankeföljder. En lång och invecklad tankeföljd kan icke mera fullföljas utan tillhjelp af ord, antingen uttalade eller tysta, än en lång beräkning utan användandet af figurer eller algebra. Det ser likaledes ut, som skulle äfven vanliga tankeföljder erfordra något slags språk, ty den stumma,
