sitt samvete ångrade, att han icke hade strypt och plundrat så många resande som hans fader före honom. På ett outveckladt civilisationsstadium betraktas i sjelfva verket främlingars utplundrande allmänneligen som en berömvärd handling.
Slafveriets stora synd har varit nästan allmän, och slafvar hafva ofta blifvit behandlade på ett skamligt sätt. Som vildar icke fästa något afseende vid sina qvinnors mening, behandlas hustrur vanligtvis på samma sätt som slafvar. De flesta vildar äro ytterst likgiltiga för främlingars lidanden eller känna till och med nöje i att bevitna dem. Det är väl bekant, att de nordamerikanska indianernas qvinnor och barn hjelpte till att tortera deras fiender. Somliga vildar finna ett ohyggligt behag i grymhet mot djur[1], och mensklighet är en för dem okänd dygd. Icke desto mindre äro sympathiens och ömhetens känslor, isynnerhet under sjukdom, vanliga mellan medlemmar af samma stam och utsträckas någon gång utom stammens område. Mungo Park’s rörande berättelse om negerqvinnornas i det inre af Afrika ömhet mot honom är välbekant. Många exempel kunde anföras på vildars ädla trohet mot hvarandra, men icke mot främlingar; allmänna erfarenheten bekräftar spaniorernas maxim: “Tro aldrig, aldrig på en indian“. Det kan icke finnas någon trohet utan sanning, och denna fundamentaldygd är icke sällsynt mellan medlemmar af samma stam; så hörde Mungo Park negerqvinnor lära sina späda barn att älska sanningen. Denna är åter en af de dygder, som blir så djupt rotad i själen, att den någon gång, äfven till ett högt pris, utöfvas af vildar mot främlingar; men att ljuga för sin fiende har sällan ansetts för en synd, hvilket den moderna diplomatiens historia alltför tydligt visar. Så snart som en stam har ett erkändt öfverhufvud, blir olydnad ett brott, och äfven krypande underdånighet betraktas som en helig dygd.
Eftersom icke någon menniska under råa tider kan utan mod vara till nytta för eller trogen mot sin stam, har denna egenskap allmänt blifvit stäld i främsta rummet, och ehuru en god, fastän timid menniska i civiliserade länder kan vara långt nyttigare för samhället än en tapper, så kunna vi icke hjelpa, att vi instinktartadt hedra den senare framför en feg, om än god person. Å andra sidan har den klokhet, som icke bekymrar sig om andras välfärd, aldrig blifvit högt uppskattad, ehuru den är en ganska nyttig dygd. Som ingen menniska kan utöfva de för
- ↑ Se t. ex. hr Hamilton’s berättelse om kaffrerna i Anthropological Review, 1870, sid. XV.
