MIDLOTHIANS HJÄRTA
och gick emot honom med en självbehärskning, som ej saknade värdighet.
— Unge man, sade den sörjande, lägg det ej på hjärtat, om den rättfärdige förgås och den barmhärtige tages hädan, ty med fog kan det sägas, att de undanryckts från det onda, som varder kommandes. Ve mig, om jag fällde en tår för mitt hjärtas maka, då jag borde gråta strömmar av tårar för denna svårt hemsökta kyrka, som är belastad med den förbannelse, vilken vilar över de köttsligt sinnade och andligen döda.
— Det gläder mig, sade Butler, att ni kan glömma er enskilda förlust för tanken på er plikt mot det allmänna.
— Glömma, Ruben! sade den stackars Deans, i det han förde näsduken till sina ögon, Hon kan ej glömmas på denna sidan evigheten, men Han, som givit såret, kan ock gjuta balsam däri. Jag betygar, att det funnits stunder under denna natt, då jag varit så fördjupad i mina betraktelser, att jag ej vetat av min tunga förlust. Det har varit med mig, som med den vördige John Simple,[1] kallad Carspharn John, under en dylik prövning — jag har denna natt varit vid Ulais stränder och plockat ett äpple här och där.
Oaktat denna antagna ståndaktighet, vilken han ansåg som en stor kristlig plikt, hade David Deans likväl ett alltför gott hjärta för att ej djupt gripas av den smärtsamma förlust, han gjort. Woodend vart honom alldeles olidligt, och som han förvärvat både förmögenhet och erfarenhet under den tid, han innehaft den lilla arrendegården, beslöt han nu att använda dem som ladugårdsarrendator. Han arrenderade för detta ändamål ett litet enstaka hus vid ett ställe, kallat S:t Leonards Crags, som ligger mellan Edinburgh och Arthurs-Seat och gränsar intill de vidsträckta fårbeten, som ännu kallas Kungsparken, därför att de fordom tillhört den kungliga jaktparken. Huset låg en halv mil från huvudstaden, ehuru både den plats, varpå det stod, och hela den kringliggande nejden nu intages av de byggnader, som utgöra
- ↑ En presbyteriansk andlig, namnkunnig för sin fromhet.
