WALTER SCOTT
sydöstra förstaden. En angränsande stor beteshage, som Deans arrenderade av uppsyningsmannen över den kungliga parken, satte honom i stånd att föda sina kor, och hans äldsta dotter Jeanie vinnlade sig med outtröttlig flit och idoghet om att uppdriva avkastningen till det högsta.
Hon hade nu mera sällan tillfälle att råka Ruben, som efter många felslagna förhoppningar slutligen nödgats mottaga den underordnade befattningen av medhjälpare vid en större sockenskola, tre eller fyra mil från huvudstaden. Där gjorde han sig fördelaktigt känd och vart bekant med flera aktningsvärda borgare, som, för hälsans skull eller av andra skäl, velat, att deras barn skulle få sin första uppfostran i denna lilla by. Hans utsikter blevo således efter hand ljusare, och vid varje besök, han avlade i S:t Leonards, begagnade han tillfället att framkasta några ord till Jeanie om sina förhoppningar. Dessa besök voro naturligtvis till följd av de anspråk, som befattningen vid skolan gjorde på Butlers tid, ganska sällsynta, och han vågade ej ens förnya dem så ofta, som dessa tjänsteplikter tilläto, ty ehuru Deans alltid mottog honom hövligt och till och med vänligt, föreställde sig Ruben likväl, såsom vanligt är i dylika fall, att denne läste hans avsikt i hans ögon, och fruktade att genom en förtidig förklaring rörande detta ämne ådraga sig faderns bestämda ogillande. Han ansåg det därför på det hela klokast att ej oftare hälsa på i S:t Leonards, an han som gammal granne och bekant var berättigad till. Det fanns likväl en annan person, som var mera regelbunden i sina besök.
Då David Deans meddelade lairden av Dumbiedikes sitt beslut att säga upp arrendet vid Woodend, stod denne och gapade och sade icke ett ord. Han gjorde sina vanliga besök på den vanliga timmen utan någon anmärkning, tills dagen före fardagen, då lairden, när han varseblev, att bestyret med bohagets flyttning redan var börjat och att det stora hörnskåpet stod framdraget mittpå golvet, med ryggen vänd åt sällskapet, liksom en tölpig pojke, som ärnar gå sin väg, åter storbligade och hördes
112
