MIDLOTHIANS HJÄRTA
utropa: ”ah, gott folk!” Även dagen efter avresan infann sig lairden av Dumbiedikes vid sin vanliga timme — det vill säga, den tid på dagen, då David Deans plägade ”spänna-från plogen” — framför det tillslutna huset vid Woodend och tycktes så förvånad över att finna det stängt, som om det varit något, som han ej väntat sig. Vid detta tillfälle hördes han utropa: ”Gud hjälpe oss!” vilket av dem, som kände honom, ansågs röja en mycket ovanlig sinnesrörelse. Alltifrån detta ögonblick blev Dumbiedikes en förändrad människa, och regelbundenheten i hans rörelser, som dittills varit så exemplarisk, vart nu helt och hållet rubbad, liksom gången av en pojkes ur, då han brutit av fjädern. Liksom visaren på sagda ur, snodde Dumbiedikes med ovanlig snabbhet kring gränserna på sin lilla egendom, som kan jämföras med urtavlan. Det fanns ej en koja, som han icke steg in i, eller en flicka, som han ej stirrade på. Men Gud vet, hur det kom sig — fastän det på godset fanns bättre lantgårdar än Woodend och säkert mycket vackrare flickor än Jeanie Deans, så inträffade det likväl, att tomrummet i lairdens tid ej längre utfylldes så angenämt som förr. Det fanns ingen plats, som passade honom så bra som ”bänksoffan” vid Woodend, och intet ansikte, som han så gärna såg på som Jeanie Deans'. Sedan han sålunda ideligen snurrat omkring sin lilla krets och därefter stått stilla för en vecka, tycktes det hava fallit honom in, att han ej var fastnitad för att gå omkring en axel, liksom visarna på ett ur, utan ägde förmåga att flytta sin medelpunkt och utsträcka sin omkrets, ifall han så fann för gott. För att verkliga denna rättighet att ombyta vistelseort, köpte han en klippare av en högländsk oxdrivare, och med dess bistånd red eller, rättare sagt, skumpade han en vacker dag åstad ända till S:t Leonards Crags.
Ehuru Jeanie Deans var så van vid lairdens stirrande, hon ibland knappt visste av hans närvaro, började väl en och annan gång en farhåga uppstå hos henne, att han skulle anlita talförmågan för att understödja de uttryck av beundran, han så frikostigt ägnade henne med
