WALTER SCOTT
ögonen. Om detta skulle inträffa, så farväl, tänkte hon, med alla utsikter till en förening med Butler. Ty ehuru behjärtad och oberoende hennes far än var i borgerliga och religiösa frågor, var han ej fri för den hos den tidens skotska förpaktare så djupt inrotade vördnaden för godsägaren. Därtill kom, att gubben Deans, om han också ej hyste någon avgjord motvilja mot Butler, dock ofta gjorde dennes världsliga lärdom till föremål för spefulla anmärkningar, vilka kanske till någon del voro grundade i avundsjuka och åtminstone ej antydde någon partiskhet för den person, emot vilken de riktades. Och slutligen skulle partiet med Dumbiedikes haft något oemotståndligt lockande för den, som plägade klaga över, att han kände ett begär hos sig ”att eftersträva en alltför stor andel av denna världens håvor”. Farhågan för de framtida följder, de kunde medföra, gjorde därför lairdens dagliga besök på det hela obehagliga för Jeanie, och tanken att hon sett Dumbiedikes samt hans galonerade hatt och tobakspipa för sista gången bidrog mycket att trösta henne över skilsmässan från det ställe, där hon var född och uppfostrad. Den stackars flickan trodde lika litet, att han skulle kunna samla mod nog att följa henne till S:t Leonards Crags, som att något av de äppleträd och kålplantor, hon satt i trädgården på Woodend, frivilligt och utan hjälp skulle företaga denna färd. Det var därför med vida mer överraskning än nöje, hon på sjätte dagen efter deras avflyttning till S:t Leonards såg Dumbiedikes anlända med galonerad hatt, tobakspipa och alit tillbehör och, med alldeles samma hälsning: — hur står det till med er, Jeanie? — Var är far? — så nära det var honom möjligt intaga samma plats i huset vid S:t Leonards, som han så länge och så regelbundet innehaft på Woodend. Han hade dock knappast hunnit sätta sig, förrän han med en ovanlig ansträngning av sin samtalsförmåga tillade: — Jeanie — jag säger dig Jeanie, flicka — varvid han utsträckte sin hand mot hennes axel med alla fingrarna utspärrade, liksom han velat hugga tag i den, men på ett så skyggt och tafatt sätt, att, då hon drog sig
114
