WALTER SCOTT
NIONDE KAPITLET.
God, vänlig, mild, fast skygg, med fina drag,
hos en och var hon väckte välbehag;
i ögat levnadsglädjen log så blid,
och blicken vittnade om hjärtats frid.
Crabbe.
Lairdens besök blevo nu åter vardagliga saker, av vilka ingenting var att hoppas eller frukta. Om en älskare kunnat vinna sin sköna, liksom ormen säges tjusa fågeln, genom att oavlåtligt stirra på henne med sina stora, dumma, grönaktiga ögon, vilka nu emellanåt började underhjälpas med ett par glasögon, så skulle Dumbiedikes onekligen varit rätta mannen därtill. Men tjusningskonsten tyckes vara ibland artes perdite, och jag har ej kunnat erfara, om denne ihärdigaste bland stirrande beundrare frambragte någon annan verkan med sin uppmärksamhet än en tillfällig gäspning.
Emellertid uppnådde föremålet för hans stumma beundran småningom ungdomens gräns och nalkades den så kallade kvinnliga medelåldern, vilken ohövligt anses inträda några år tidigare för det svagare könet än för karlarna. Många torde varit av den åsikten, att lairden gjort klokare i att överflytta sina blickar till ett föremål, som ägde vida större behag än Jeanie, även då hennes stodo i sin blomstring, och som nu började väcka uppmärksamhet hos alla, vilka besökte huset vid S:t Leonards.
Effie Deans hade under sin systers ömma och kärleksfulla vård nu uppvuxit till en vacker och blomstrande flicka. En flod av ljusbruna, av ett blått sidenband sammanhållna lockar svallade kring hennes grekiskt formade huvud och beskuggade ett leende Hebeansikte, som tycktes vara en bild av hälsa, glädje och förnöjsamhet. Hen-
116
