MIDLOTHIANS HJÄRTA
hand förlängts till en halv timme och en timme och vid närvarande tillfälle betydligt överskridit även denna senaste gräns. Jeanie stod nu i dörren, med handen för ögonen, för att skydda dem emot den vid horisonten stående solens strålar, och blickade växelvis utåt alla de särskilda vägar, som förde till deras boning, för att se, om hon kunde upptäcka sin systers nymflika gestalt. Det fanns en mur och en klivstätta, som skilde den så kallade Kungsparken från stora landsvägen, och till denna punkt riktade hon ofta sina blickar, då hon plötsligt såg två personer skymta fram, liksom de gått tätt utmed muren för att undvika att bliva bemärkta. Den ene av dem, som var en karl, drog sig hastigt tillbaka; den andra, som var en kvinna, klev över stättan och närmade sig henne — det var Effie. Hon gick fram till sin syster med denna konstlade glättighet, som kvinnor av hennes och ibland även av högre stånd någon gång antaga för att dölja överraskning och förvirring, och gnolade, medan hon skred framåt:
”På gröna kullen trollet satt,
ljungen växer så frodig, ljungen växer så skön,
dit kom en flicka och sjöng så glatt.
Vi aldrig töras gå mer till kullen grön.”
— Tyst, Effie, sade hennes syster, far kommer strax ur ladugården. — Flickan hejdade sin sång. — Var har du varit så sent på aftonen?
— Det är inte sent, svarade Effie.
— Hon har slagit åtta i varenda kyrka i stan, och solen har gått ned bakom Corstorphinebergen. — Var kan du varit så sent?
— Ingenstans! svarade Effie.
— Och vem var det, som skildes från dig vid stättan?
— Ingen! svarade Effie ånyo.
— Ingenstans? — Ingen? — Jag önskar, att det måtte vara en riktig väg och en ärlig karl, som håller folk ute så sent på aftonen, Effie.
— Vad skall du alltid spionera på folk för? genmälde Effie. Om du inte gjorde mig några frågor, så sade jag
