WALTER SCOTT
dig inga osanningar. Jag frågar aldrig efter, vad som för lairden av Dumbiedikes hit dag på dag för att glo som en vildkatt — blott att hans ögon äro grönare och inte så kvicka — tills vi alla gäspat våra käkar ur led.
— Därför, att du alltför väl vet, att han kommer hit för att hälsa på far, sade Jeanie till svar på denna näbbiga anmärkning.
— Än magister Butler — kommer han också för att hälsa på far, som är så betagen i hans latinska ord? sade Effie, som var glad över att från sig själv kunna avvända det hotande anfallet genom att flytta kriget in på fiendens område och med ungdomens lättsinnighet fullföljde sin seger över sin klokare, äldre syster. Hon såg på henne med en skalkaktig min, vari låg något spefullt, i det hon med en låg, men uttrycksfull ton sjöng följande stump ur en gammal skotsk visa:
”På vår kyrkgård jag
mött hans nåd i dag,
men mycket den mesen ej sade mig just;
jag i skymningen
mötte prästen sen —”
Här tvärtystnade sångerskan och såg sin syster öppet i ansiktet, och då hon märkte, att tårarna kommo henne i ögonen, slog hon plötsligt sina armar om hennes hals och bortkysste dem. Ehuru Jeanie var sårad och missnöjd, var hon likväl ur stånd att motstå det okonstlade naturbarnets smekningar, hos vilket både gott och ont snarare tycktes härflyta från instinkt än överläggning. Men då hon, såsom tecken till fullkomlig försoning, besvarade den systerliga kyssen, kunde hon ej undertrycka en mild förebråelse: — Effie, om du då nödvändigt vill lära dig fula visor, så borde du åtminstone göra ett beskedligare bruk av dem.
— Det har du rätt i, Jeanie, sade flickan, i det hon höll om systerns hals, och jag önskar, jag aldrig lärt mig någon av dem — och att vi aldrig kommit hit — och att min tunga förtorkat, innan jag sårat dig.
— Låt det vara glömt, Effie! sade den ömma systern,
120
