Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

jag kan inte harmas stort över nånting, som du säger åt mig — men ack, gör inte vår far ledsen!

— Det skall jag. ej — det skall jag ej! svarade Effie, och om det också vore lika många danser i morgon afton, som det finns muntra dansare på himmeln en vinterafton, så skall jag inte röra mig ur fläcken för att komma på någon av dem.

— Dans? upprepade Jeanie Deans förvånad. Ack, Effie, vad kunde väl förleda dig att dansa?

Det är mycket möjligt att Liljan i S:t Leonards vid sitt närvarande meddelsamma lynne torde skänkt sin syster sitt oinskränkta förtroende och besparat mig plågan att omtala en sorglig berättelse, men i samma ögonblick som ordet dans uttalades, nådde det David Deans öra; den gamle mannen vek nämligen just då om hörnet och kom på sina döttrar, innan de varseblevo hans närvaro. Varken ordet prelat eller ens ordet påve skulle ljudit förskräckligare i Davids öron, ty av alla kroppsövningar var dansen — vilken han benämnde ett frivilligt och fullständigt anfall av galenskap — den, som han ansåg mest fördärvlig för alla allvarliga tankar och den genaste vägen till allt slags självsvåld, och vare sig bland de högre eller lägre klasserna, ansåg han uppmuntrandet och även tillåtandet av sammankomster för detta löjliga och orimliga ändamål, eller för åskådandet av teatraliska föreställningar, såsom ett av de ögonskenligaste bevisen på avfall och orsakerna till Guds vrede. Uttalandet av ordet dans av hans egna döttrar och vid hans egen dörr gjorde nu med ens slut på hans tålamod. — Dans! utropade han. Dans? — Dans, sade ni? Jag råder er, jäntor, att inte en gång till uttala ett sånt ord vid min tröskel! Det är ett liderligt, gudlöst tidsfördriv, som utövades av israeliterna endast vid deras nedriga och djuriska dyrkan av den gyllne kalven i Bethel och av den olyckliga flicka, som dansade huvudet av Johannes Döparen — vilket kapitel jag i afton vill förklara till er närmare uppbygelse, då ni så väl tycks behöva det, ty jag betvivlar ingalunda, att hon ännu länge skall komma att ångra den

121