MIDLOTHIANS HJÄRTA
vid sin egen härd, och rättsbetjänterna, som voro glada att slippa bevittna hans uppvaknande, upplyfte med rå mänsklighet den olyckliga flickan från hennes bädd och satte henne i en vagn, som de för detta ändamål medfört. De medel, som Jeanie i hast tillgripit för att återställa fadern till medvetande, hade knappt börjat verka, förrän bullret av den bortrullande vagnen återkallade hennes uppmärksamhet till hennes olyckliga syster. Den första ingivelsen av hennes ångestfulla förtvivlan var den fåfänga ansträngningen att skrikande springa efter vagnen, men hon hejdades av ett par grannkvinnor, som, ditlockade av den ovanliga anblicken av en vagn på detta ödsliga ställe, nästan med våld ledde henne tillbaka in i stugan. Den djupa och deltagande bedrövelsen hos dessa stackars människor, som hyste en hög aktning för familen i S:t Leonards, uppfyllde huset med klagoljud. Även Dumbiedikes upprycktes ur sin vanliga håglöshet och utropade, i det han trevade efter sin börs: — Jeanie, flicka! — Jeanie, flicka! Gråt inte! Det är en ledsam sak, men pengar kan hjälpa: den, varvid han framdrog börsen ur sin ficka.
Den gamle mannen hade nu upprest sig från golvet, och under det han blickade omkring sig, liksom han saknat något, tycktes han småningom återkomma till medvetande av sitt elände. — Var, sade han med en röst, som gav genljud i rummet, var är den nedriga skökan, som vanärat en redlig mans blod? — Var är hon, för vilken det ej mer finnes någon plats bland oss, hon, som har kommit, sölad i sina synder, likasom den onde bland Guds barn? — Var är hon, Jeanie? — Hav henne inför mig, att jag må döda henne med ett ord och en blick!
Alla skyndade fram till honom, var och en med sina tröstegrunder: lairden med sin börs, Jeanie med bränd fjäder och brännvin och kvinnorna med sina förmaningar. — O, granne — O, mr Deans, det är sannerligen en hård prövning — men tänk på evighetens hälleberg, granne! Tänk på löftet!
— Jag tänker också därpå, grannar, och jag prisar
