MIDLOTHIANS HJÄRTA
borgaren sig nu på en stol, torkade sig i pannan, hämtade andan och avlade det första beviset på den återvunna kraften av sina lungor medelst en djup och högtidlig suck, som liknade ett stönande: — Gruvliga tider, granne Deans, gruvliga tider!
— Syndiga, skändliga, gudlösa tider! svarade Deans i en lägre och mera dämpad ton.
— Vad mig beträffar, fortfor Saddletree, pösande av idel viktighet, så kan allt det förstånd, jag nånsin haft, sägas ha övergivit mig under bekymret för mina vänners och mitt stackars gamla fäderneslands olyckor, så att jag ibland tycker mig lika okunnig, som vore jag inter rusticos. Här stiger jag upp tidigt i morse och är alldeles ense med mig själv om, vad som bör göras för den stackars olyckliga Effie, och har hela saken på mina fem fingrar, och så reser sig pöbeln och hänger Jack Porteous vid en färgarpåle och kör alltsammans ur huvut på mig igen.
Huru djupt bedrövad Deans än var över sin egen husliga olycka, kunde han ej avhålla sig från att tillkännagiva ett visst intresse för denna nyhet, varpå Saddletree genast ingick i en utförlig skildring av uppresningen och dess följder, medan Butler tog tillfället i akt att få ett enskilt samtal med Jeanie Deans. Hon gav honom det sökta tillfället genom att lämna rummet, liksom för att uträtta någon huslig syssla. Några minuter därefter följde Butler henne, och Deans var nu så uteslutande upptagen av sin språksamme gäst, att det föga var att befara, att deras frånvaro skulle bliva bemärkt.
Skådeplatsen för deras möte var ett yttre rum, där Jeanie plägade förvara sina mjölkkärl och sina mejeriprodukter. Då Butler inträdde, fann han henne tyst, nedslagen och färdig att brista i tårar. I stället för den oförtrutna verksamhet, varmed hon fordom, även då hon talade, plägade sysselsätta sig med något hushållsbestyr, satt hon nu stilla i en vrå, håglös och tungsint försjunken i sina dystra tankar. Men då han inkom i rummet, torkade hon tårarna ur ögonen, varpå hon med sin vanliga öppenhet och frimodighet genast började samtalet.
