MIDLOTHIANS HJÄRTA
med falkar, hundar, nät, bössor, armborst samt andra redskap, som äro mer eller mindre fördärvliga för vilt, såsom rådjur, dovhjortar, rapphöns, morkullor, änder, häger och dylikt, på grund därav att svaranden, såsom ej ägande ett plogland jord, ej vore befogad därtill enligt ordalydelsen i 1621 års förordning. Nu invände sakförarna, att det än i denna dag non constat, vad ett plogland är, vilken ovisshet vore tillräcklig att tillintetgöra i stämningen framställda påståenden. Därpå anmärkte kärande parten, vars talan fördes av mr Crossmyloof och mr Younglad, att det in hoc statu betyder föga, vad eller huru mycket ett plogland kan vara, till följd därav, att svaranden ej har något land alls, vare sig av större eller mindre omfång. — ”Sålunda medgivet”, "här läste Saddletree ur papperet, han höll i handen, ”att ett plogland är mindre än nittondelen av ett snärjgräs” — jag tror att mr Crossmyloof instuckit detta, ty jag känner igen hans stil — ”av ett snärjgräs, så, vad har svaranden väl vunnit därpå, i betraktande därav, att han inte har ett spadtag jord i Skottland? — Lacklands advokat upprepar, att som nihil interest de possessione, måste käranden bringa sitt käromål i överensstämmelse med författningen” — nu kommer det, som förtjänar uppmärksamhet, granne — ”och måste, såväl formaliter och specialiter som generaliter visa, vad för en befogenhet det är, som svaranden Lackland inte äger — låt honom säga mig, vad ett plogland är, så skall jag svara honom, om jag har något eller ej. Naturligtvis bör käranden förstå sitt eget stämningspåstående och den förordning, varpå han grundar det. Titus stämmer Mævius för att återfå en svart häst, som han lånt åt Mævius — då måste naturligtvis dom fällas, men om Titius stämmer Mævius för en scharlakansröd eller karmosinröd häst, så måste han otvivelaktigt först bevisa, att det finns ett sådant djur in rerum natura. Ingen kan vara förbunden att inlåta sig i svaromål rörande orimligheter — det vill säga till en anklagelse, som inte kan förklaras eller förstås” (men det har han orätt i — ju färre de äro, som förstå ett stämningspåstående, dess