MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Då beger jag mig genast åstad till henne själv, sade Butler, farväl, Jeanie! varefter han, i det han gick helt nära intill henne, tillade: tag ej något överilat steg, förrän ni hört av mig! Farväl! och därpå avlägsnade han sig.
— Jag skulle nog också vilja gå, sade godsägaren i en ängslig, svartsjuk och misslynt ton, men om det också gällde livet, så kunde jag inte få min klippare att gå någon annan väg, än från Dumbiedikes till den här husknuten och så rakt tillbaks igen.
— Ni kan göra mer för dem, sade Saddletree, då de lämnade huset tillsammans, om ni skickar mig de trettio punden.
— Trettio pund? stammade Dumbiedikes, som nu befann sig utom trollkretsen av de två ögon, som kommit hans ädelmod att uppflamma, jag sade bara tjugu pund.
— Ja, det var först, svarade Saddletree, men ni åtrade er strax och sade trettio.
— Gjorde jag det? Det kan jag inte minnas, sade Dumbiedikes. Men vad jag sagt, det står jag vid, varefter han, i det han med någon svårighet satte sig upp på sin häst, tillade: Tyckte ni inte, mr Saddletree, att stackars Jeanies ögon med tårarna i dem sågo ut som bärnstenspärlor?
— Jag förstår mig inte stort på kvinnoögon, laird, svarade den känslolöse Bartoline, och bryr mig lika litet om dem. Jag önskar, jag hade lika litet att skaffa med kvinnotungor, fastän få hustrur, tillade han, då han erinrade sig nödvändigheten av att upprätthålla sitt anseende som herre i sitt hus, hållas i bättre tukt än min. Jag tillåter varken högförräderi eller majestätsbrott mot min oinskränkta myndighet.
Lairden såg i denna anmärkning ingenting så viktigt, att det kunnat kräva något svar, och de skildes nu åt och gingo var och en åt sitt håll efter att hava växlat en stum avskedshälsning.
