WALTER SCOTT
TOLFTE KAPITLET.
Jag svarar för, att han inte drunknar,
om också fartyget inte vore tjockare än
ett nötskal.
Shakespeare.
Ehuru det sätt, varpå Butler tillbragt natten, bort kunna göra vila och förfriskning behövliga för honom, kände han likväl i den iver, varmed han skyndade att bistå Jeanie Deans' syster, ej behov av någondera.
I början sprang han snarare än gick, tills han till sin överraskning fick höra sitt namn ropas bakom sig, åtföljt av en andtäppt hosta och till hälften kvävt av en högländsk klippares tunga trav. Han såg sig om och varseblev lairden av Dumbiedikes komma efter sig det fortaste han kunde, ty lyckligtvis för lairdens avsikt att tala med Butler råkade hans egen hemväg på en sträcka av ungefär tvåhundra alnar vara den genaste av dem, vilka förde till staden. Butler stannade, då han hörde sig sålunda anropad, i det han inom sig önskade den flämtande ryttaren allt annat än gott, för det han sålunda uppehöll honom.
— Hu, hu, hu! frampustade Dumbiedikes, då han bredvid vår vän Butler hejdade sin hästs stötande trav. Hu, hu! Det är ett istadigt, styvmunt kreatur det här. Han hade just upphunnit föremålet för sin jakt vid den punkt, utöver vilken det skulle varit honom omöjligt att fortsätta sin förföljelse, emedan Butlers väg där avvek från den, som förde till Dumbiedikes, och inga medel, vare sig goda eller onda, som ryttaren möjligen kunnat använda mot sin Bucephalus, kunnat förmå Rory Beans' — detta var klipparens namn — keltiska halsstarrighet att avvika en aln från den stig, som förde honom till hans egen spilta.
162
