MIDLOTHIANS HJÄRTA
Även sedan han hämtat sig från den andfåddhet, som förorsakats av ett mycket snabbare trav, än Rory och han voro vana vid, tycktes Dumbiedikes' viktiga ärende liksom fastna i halsen på honom och betaga honom talförmågan, så att Butler stod stilla i nära två minuter, innan lairden fick fram ett ord, och då han slutligen återfick målet var det blott för att efter ett par ansträngningar säga: — Hu, hu! Hm! Hör på — en vacker dag för skörden, mr — mr Butler.
— Ja, mycket vacker, sade Butler. Jag önskar er en god morgon, sir.
— Vänta — vänta en smula, återtog Dumbiedikes, det var inte det, jag ville säga.
— Var då god och skynda er och säg, vad ni önskar, genmälde Butler, jag får be om förlåtelse, men jag har bråttom och tempus nemini — ni känner ju ordspråket.
Dumbiedikes kände inte ordspråket och gjorde sig icke heller besvär att försöka se ut, som om han känt det, vilket andra torde gjort i hans ställe. Han höll på att samla alla sina förståndskrafter till ett viktigt anförande och kunde ej uppställa någon avskild styrka för att försvara utposterna. — Hör på, mr Butler, sade han, har ni reda på, om mr Saddletree är någon stor lagkarl?
— Jag har ej hört någon annan säga det än han själv, svarade Butler torrt, men säkert måste han bäst själv känna till sin förmåga.
— Hm! svarade den tystlåtne Dumbiedikes i en ton, som tycktes säga: mr Butler, jag förstår er mening. I så fall, fortfor han, skall jag åt min egen lagkarl, Nichil Novit — gamle Nichils son och nästan lika slipad som far hans — anförtro Effies försvar.
Sedan han sålunda visat större skarpsinnighet än Butler trott honom om, lyfte han hövligt på sin guldgalonerade hatt och gav medelst en knuff emot revbenen Rory Beans förstå, att det var hans ryttares vilja, att han nu skulle laga sig hemåt, vilken vink fyrfotingen lydde med samma beredvillighet, varmed människor och djur van-
