Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

efter en tilldragelse, som, om en dylik varsamhet vidtagits i tid, skulle kunnat förekommas.

Han fördes till rådhuset eller det ställe, där magistraten höll sina sammankomster och som dåförtiden ej låg långt från fängelset. Ett par rådmän voro närvarande och tycktes i begrepp att förhöra en karl, som blivit förd till nedre ändan av ett långt, med grönt kläde betäckt bord, omkring vilket rådet vanligen församlades. — Är detta prästen? sade en av magistratspersonerna, då den vakthavande stadstjänaren införde Butler. Mannen svarade jakande. Låt honom sitta ner ett ögonblick; vi skola göra processen kort med den här karlen.

— Skola vi föra ut mr Butler? frågade stadstjänaren.

— Det behövs inte — låt honom bli kvar, där han är.

Butler satte sig följaktligen, bevakad av en av sina ledsagare, ned på en bänk vid nedre ändan av rummet.

Det var ett stort, blott delvis och ofullkomligt upplyst rum, men genom en slump eller en skicklig beräkning av arkitekten, som möjligen råkat erinra sig den fördel, som ibland kan dragas av en dylik anordning, var ett av fönstren så anbragt, att det kastade en stark dager på nedre ändan av bordet, där fångarna vanligen stodo vid rannsakningar, medan den övre ändan, där domarna sutto, låg i skugga. Butlers ögon fästes genast på den person, som nu förhördes, i tanke att möjligen i honom igenkänna en av deltagarna i föregående nattens upplopp. Men ehuru mannens anletsdrag voro tillräckligt markerade och ägnade att ådraga honom uppmärksamhet, kunde Butler ej erinra sig att någonsin hava sett honom förut.

Han hade en mörk hy och var tämligen till åren. Hans becksvarta, av naturen svagt krusiga och redan något gråsprängda hår var alldeles slätkammat och mycket kortklippt. Mannens ansikte antydde snarare skälmen än boven och uttryckte mer anlag för slughet, list och bedrägeri än spår av stormiga och tygellösa lidelser. De genomträngande, livliga, svarta ögonen, de skarpa dragen, det beständiga hånlöjet, hans hurtighet och oförskämdhet gåvo honom helt och hållet vad folk kallar ett knipslugt

168