MIDLOTHIANS HJÄRTA
den ett stycke framåt landsvägen med samma otålighet, som Cowper skildrat hos en lantjunkare, som längtar efter underrättelser från nyhetsmarknaden:
— — ”Den långa överläggningen,
det vackra talet, bittra återsvaret,
skolvettet, visdomen, det lätta skämtet;
det gälla skrattet — allt jag längtar känna.
Av iver brinner jag att få försätta
de fångna käbblarna i frihet och
ännu en gång dem stämma ge tillbaka.”
Det var med dylika känslor jag motsåg annalkandet av den på vår väg nyligen inrättade så kallade Somerset-paketpostvagnen, vilken, sanningen att säga, äger ett visst intresse för mig, även då den ej medför några dylika viktiga notiser. Det avlägsna, dånande ljudet av dess hjul hördes, just som jag uppnådde spetsen av den långsluttande höjd, kallad Goslin-brae, varifrån man äger en vidsträckt utsikt över Ganders floddal. Landsvägen, som löper utmed strömmen och går över den på en bro, ungefär en fjärdedels mil från den punkt, där jag stod, framgår dels genom inhägnade åkerfält och planteringar, dels genom öppna betesmarker. Kanske det är ett barnsligt tidsfördriv — jag har ju tillbragt mitt liv bland barn, och varför skulle således ej mina nöjen likna deras? — men det må vara hur barnsligt som helst, så måste jag tillstå, att jag hade ett stort nöje av att giva akt på vagnens annalkande, där öppningarna på vägen tilläto den att synas. Vagnens glänsande skimmer, dess genom avståndet leksakslika litenhet, jämförd med snabbheten i dess rörelser, dess framträdande och försvinnande stundtals, och det efter hand i styrka tilltagande ljudet, som förkunnar dess annalkande — allt detta har för den sysslolöse åskådaren ett visst livande intresse. Jag må gärna ådraga mig samma åtlöje, som drabbar så mången hederlig stadsbo, vilken från fönstren av sin lantgård betraktar diligensens förbifart, men det är i alla fall en ganska naturlig källa till tidsfördriv, vilken många av dem, som instämma i skrattet, kanske ej underlåta att i hemlighet taga sin tillflykt till.
