MIDLOTHIANS HJÄRTA
Att i detta fall vända sig till sin far ansåg hon såsom högst oförsiktigt, ty det var omöjligt att på förhand göra sig någon föreställning om, i vilken dager gamle David kunde se saken, enär hans tanke- och handlingssätt vid utomordentliga tillfällen berodde på för honom fullkomligt egna känslor och grundsatser, vilkas verkningar ej ens kunde beräknas av dem, som bäst kände honom. Den bästa utvägen skulle kanske varit att hava bett någon väninna åtfölja sig till mötesplatsen, men brevskrivarens hotelse, att förrådandet av hans hemlighet skulle omintetgöra deras möte — varpå hennes systers räddning berodde — skulle hava avskräckt henne från att skänka någon ett sådant förtroende, om hon även känt någon person, på vilken hon med trygghet kunnat förlita sig. Deras bekantskap med det kringboende lantfolket hade varit mycket obetydlig och blott inskränkt till vad en god grannsämja fordrade. Jeanie kände föga till dessa människor, och det lilla, hon kände, gjorde henne ej synnerligt böjd att an— förtro sig åt någon av dem. De tillhörde det slags pratsjuka, godsinta skvallersystrar, som man vanligen finner i denna samhällsklass, och deras samtal hade aldrig haft något synnerligt behag för en flicka, vilken naturen och ett ensligt liv givit en djupsinnighet och en karaktärsstyrka, som höjde henne över den lättsinnigare delen av hennes kön, vare sig i de högre eller de lägre klasserna.
Lämnad åt sig själv och i saknad av varje jordiskt råd, tog hon sin tillflykt till en vän och rådgivare, vars öra är öppet för det rop, som höjes av de fattigaste och mest betryckta av hans folk. Hon knäföll och bad med brinnande andakt, att Gud ville upplysa henne om, huru hon skulle förhålla sig i denna sin svåra och bekymmersamma belägenhet. Det var tron både hos det tidevarv och den sekt, hon tillhörde, att bestämda bönhörelser, till sin beskaffenhet föga skilda från gudomliga ingivelser, såsom de uttryckte sig, ”nedsänktes över deras själar”, till svar på deras ivriga böner i en bekymmersam belägenhet. Utan att ingå i någon undersökning av dunkla teologiska frågor så är det klart, att den, som innerligt och uppriktigt
