MIDLOTHIANS HJÄRTA
inspärra några skälmar på blotta misstankar. Det skulle se ut som vi vore nitiska, och jag har alltid fullt upp med sådana på min lista, som inte skulle bli en hårsmån sämre för en eller par veckors fängelse, och om ni skulle tycka, att det inte vore så alldeles rätt, så kunde ni ju bli så mycket eftergivnare mot dem en annan gång, då de förtjänte det. De äro inte av det slags folk, som låter en vänta länge på att kvittera räkning med dem i den vägen.
— Jag är rädd för, att det inte duger i det här fallet, mr Sharpitlaw, genmälde stadsskrivaren. De skola göra anspråk på rannsakning och vara på fri fot igen, innan ni vet ordet av.
— Jag skall tala med borgmästaren om Ratcliffes affär, sade magistratspersonen. Mr Sharpitlaw, ni följer med mig för att få förhållningsorder. Någonting låter sig kanske också göras av den här historien med Butler och den där okände herrn — jag kan ej förstå, vad en människa kan ha för åvsikt med att stryka omkring i Kungsparken och kalla sig för djävulen för att skrämma hederligt folk, som inte har lust att höra mer om djävulen än som sägs från predikstolen om söndagen. Jag kan aldrig tro, att prästen själv skulle ha anfört pöbeln, ehuru den tid funnits, då präster varit lika färdiga till upplopp som trots någon.
— Men de tiderna äro längesen förbi, sade mr Sharpitlaw. På far mins tid var det mer letande efter avdankade präster omkring Bowhead och Covenantgränden och alla Kedars hyddor, som de på den tiden kallade de gudligas boningar, än nu efter tjuvar och lösdrivare i Laigh Calton och på Canongates bakgator. Men den tiden är lyckligt förbi, och så gott är det, och om rådman vill skaffa mig befallning och föreskrifter från borgmästarn, skall jag själv tala med Daddie Rat, ty jag tror mig om att få mer ur honom än ni.
Som mr Sharpitlaw naturligtvis var en högt betrodd person, befullmäktigades han samma dag att vidtaga sådana anordningar, som i närvarande fall kunde anses mest främja den goda stadens bästa. Han begav sig följakt-
