WALTER SCOTT
ligen till fängelset för att språka med Ratcliffe mellan fyra ögon.
De inbördes förhållandena mellan en polistjänsteman och en fulländad tjuv växla alltefter olika omständigheter. Jämförelsen med en hök, som slår ned på sitt rov, tyckes ligga nära, men är ofta den minst träffande. Ibland har rättvisans vårdare utseende av en katt, som lurar på en råtta och, medan han uppskjuter sitt uppsåt att rusa på snatterskan, noga beräknar sina rörelser så, att hon ej kan undgå honom. Ibland begagnar han, ännu passivare, den tjusningsförmåga, som tillskrives skallerormen, och åtnöjer sig med att, medan hans offer flaxar av och an, stint se på det, säker på, att förskräckelse, bestörtning och sinnesförvirring slutligen skola bringa det i hans gap. Mötet mellan Ratcliffe och Sharpitlaw var fullkomligt olikt allt detta. De sutto under fem minuter stillatigande mittemot varandra vid ett bord och sågo oavvänt på varandra med ett skarpt, knipslugt och vaksamt ansiktsuttryck, som ej var fritt från en benägenhet till skratt och mer än något annat liknade två hundars, som ärna rasa med varandra och en stund ligga nedhukade på marken för att i denna ställning giva akt på varandras rörelser, i avvaktan på, vilken som skall börja leken.
— Således, mr Ratcliffe, sade tjänstemannen, som ansåg det anstå sin värdighet att öppna samtalet, ärnar ni, som jag hört, sluta upp med rörelsen?
— Ja, sir, svarade Ratcliffe, jag ärnar låta hanteringen fara — och jag tror att det skall bespara ert folk åtskilligt besvär, mr Sharpitlaw.
— Vilket Jack Dalgleish (lagens dåvarande verkställare i Skottlands huvudstad) lika lätt kunde bespara det, genmälde stadsfiskalen.
— Ja, om jag väntade här i Tolbooth, tills han satte halsduken på mig — men detta är bara löst prat, som inte tjänar till någonting, mr Sharpitlaw.
— Jag förmodar ni vet, att dödsdom är avkunnad över er, mr Ratcliffe? svarade mr Sharpitlaw.
— Ja, liksom över oss alla, såsom den vördige präst-
200
