MIDLOTHIANS HJÄRTA
mannen sade i Tolboothskyrkan samma dag som Robertson sprang sin kos, men ingen vet, när den blir verkställd. Sannerligen hade han inte mera skäl att säga så, än han drömde om, innan spelet var utspelt den morgonen!
— Eftersom vi kommit att tala om den där Robertson, sade Sharpitlaw i en lägre och liksom förtroligare ton, vet ni, Rat — det vill säga, kan ni ge oss något hum om, var man skulle kunna få reda på honom?
— Sannerligen vill jag inte vara uppriktig mot er, mr Sharpitlaw; Robertson är liksom en smula bättre upp än jag — en vild fan var han och månget galet spratt spelte han, men utom den där affären med uppbördsmannen, som Wilson förledde honom till, och några nappatag med tulltjänstemännen angående smugglat gods, gjorde han aldrig någonting i vår väg.
— Hm, det är besynnerligt, när man besinnar det sällskap, han umgicks med.
— På heder och tro är det inte i alla fall sant, sade Ratcliffe allvarsamt. Han höll sig ifrån vår lilla rörelse, och det är mer än som kan sägas om Wilson, ty med honom har jag gjort affärer mer än en gång. Men gossen kommer nog däran med tiden, var inte rädd för det; ingen kan leva det liv, han fört, utan att förr eller senare komma därhän.
— Vem eller vad är han, Ratcliffe? Det vet ni väl, förmodar jag? sade Sharpitlaw.
— Jag tror att han är av bättre härkomst, än han har lust att tillstå; han har varit soldat och han har varit aktör, och Gud vet vad han varit eller inte varit, så ung han än är, ty han var färdig att vara med om allt, bara det var något galet och befängt.
— Han måtte ha spelt vackra streck i sin dar?
— Ja, det kan ni lita på, sade Ratcliffe med ett spefullt leende, och — härvid lade han fingret vid näsan — en satan ibland töserna.
— Jo, jo, det är nog sannolikt, sade Sharpitlaw. Nå, Ratcliffe, jag vill inte stå och krångla med er; ni vet, på
