WALTER SCOTT
vad sätt man förvärvar sig ynnest i mitt kall; ni måste bli nyttig.
— Ja visst, sir, efter min bästa förmåga — ingenting för ingenting — jag känner lösen inom ert ämbete, sade för detta tjuven.
— Huvudsaken för det närvarande, sade stadsfiskalen, är det här Porteousbråket; om ni kan ge oss ett handtag, så — den inre fångvaktarsysslan att börja med och överuppsyningsmannens i framtiden — ni förstår, vad jag menar?
— Ja, nog gör jag det, sir; en blick är lika god som en nick till en blind häst, men Jack Porteous' sak — Gud hjälpe oss — jag låg ju hela tiden under rannsakning. Men jag kunde inte låta bli att skratta, då jag hörde Jack be om förbarmande, när pojkarna lagt vantarna på honom. Mången gång har du gjort det hett om öronen för mig, min gubbe lilla, tänkte jag; väl bekomme därför; var och en i sin tur är rent spel; nu får du smaka på, vad det vill säga att hänga.
— Se så, det där är bara prat, Rat, sade fiskalen. Genom det kryphålet slipper ni inte ut, min gosse; ni måste tala rentut, förstår ni, om ni önskar någon förmån; gåvor och gengåvor göra vänskapen längst, vet ni ju.
— Men hur kan jag tala rentut, som ers nåd kallar det, sade Ratcliffe med en tillgjort enfaldig uppsyn, då ni vet, att jag var under rannsakning och i arrestrummet, hela tiden som oväsendet pågick?
— Och hur kunna vi släppa lös er på allmänheten igen, Daddie Rat, om ni inte säger eller gör något för att förtjäna det.
— Nå för fan då! svarade brottslingen, eftersom det inte kan bli för bättre, så såg jag Georg Robertson bland pojkarna som bröto sig in i fängelset; det måtte väl skola göra mig en smula gott, vill jag hoppas?
— Nå, det låter då äntligen höra sig, sade Sharpitlaw; och nu, Ratcliffe, var tror ni, vi kunna få tag på honom?
— Fan ta mig, jag det vet, sade Ratcliffe. Det är inte sannolikt, att han vänder om till sina gamla tillhåll; han
202
