MIDLOTHIANS HJÄRTA
har nog lämnat landet vid det här laget. Oaktat det liv, han fört, har han sina vänner i viken; han har fått god uppfostran.
— Så mycket bättre skall han pryda galgen, sade Sharpitlaw. En sådan ursinnig krabat, att mörda en stadens officer, för det han fullgjort sin plikt! Vem vet, vems tur det kan bli härnäst? — Men ni såg honom väl tydligt?
— Lika tydligt som jag ser er.
— Hur var han klädd? sade Sharpitlaw.
— Det kunde jag ej så noga se; det såg ut, som han haft något slags fruntimmershilka på huvudet, men ni har aldrig sett ett sådant virrvarr. Man kunde inte ha ögona på allting.
— Men talte han ej vid någon? sade Sharpitlaw.
— De pratade och sladdrade om varandra, sade Ratcliffe, som synbarligen var obenägen att gå längre med sitt vittnesmål än han oundgängligen var tvungen till.
— Det duger inte, Ratcliffe, ni måste tala ut — ut — ut, sade stadsfiskalen, i det han, för varje gång han upprepade det sista ordet, eftertryckligt slog med knogen i bordet.
— Det är bra hårt, sir, sade fången, och vore det inte för underfångvaktarebefattningen —
— Och utsikten till att bli överuppsyningsman — överuppsyningsman vid the Tolbooth, min gubbe — det vill säga, ifall ni uppför er väl.
— Ja, ja, sade Ratcliffe, uppföra sig väl — det är just knuten. Och så skall man vänta livet ur folk till på köpet.
— Men Robertsons huvud kommer också att väga något, sade Sharpitlaw, någonting vackert och tungt, Rat; staden måste visa sig hederlig — det är rätt och billigt — och sedan får ni frihet att njuta ert förvärv på ärligt sätt.
— Jag vet inte så noga, sade Ratcliffe. Den där ärligheten är något besynnerligt att börja med, men — kör sta då! Nåväl, jag hörde och såg honom tala till flickan Effie Deans, som sitter här för barnamord.
— För tusan, gjorde ni det? Pang, Rat, där ha vi
