WALTER SCOTT
ägget! — Och mannen som råkade Butler i parken och som stämde möte med Jeanie Deans vid Muschat's Cairn — tusan plåtar! Lägg det och det tillsammans! Så sant jag lever, är han inte far till flickans unge.
— Man har gissat sämre än så, skulle jag tro, anmärkte Ratcliffe, i det han vände sin tobaksbuss i munnen och spottade ut saften. Jag hörde för en tid sen glunkas om, att han for upp till Pleasaunts med en vacker bondflicka, och att Wilson hade all möda i världen att avhålla honom från att gifta sig med henne.
En stadstjänare inträdde i detsamma och underrättade Sharpitlaw, att de tagit i förvar den kvinna, som han befallt dem införa hos sig.
— Det kan vara detsamma nu, sade han. Saken håller på att ta en annan vändning; ni kan emellertid i alla fall föra in henne, Georg.
Polisbetjänten avlägsnade sig och införde vid sin återkomst en stor och grov flicka om aderton eller tjugu år, fantastiskt klädd i ett slags blå ridjacka med urblekta snören, en höglandsmössa med en plym av sönderslitna fjädrar samt en ridkjortel av rött kamelot, broderad med urblekta blommor. Hennes ansiktsdrag voro grova och manliga, ehuru de på något avstånd togo sig tämligen bra ut förmedelst ett par klara, vilt blickande svarta ögon, en örnnäsa och en skarpt tecknad profil. Hon svängde med spöet, hon höll i handen, gjorde en lika djup nigning, som en dam vid en presentation på hovet, från vilken hon reste sig ungefär i överensstämmelse med Probas råd till Agnes,[1] och öppnade samtalet utan att vänta tills hon tilltalades.
— Gud give ers nåd en god afton och många därtill, bästa mr Sharpitlaw! — Och god afton ni med, Daddie Ratton! — Jag tyckte, jag hörde, att ni var hängd, men ni slapp kanske halvhängd ur John Dalgleishs händer, liksom Maggie Dickson!
— Tyst, din galna slyna, sade Ratcliffe, och hör på vad som sägs dig.
- ↑ I Shakespeares komedi ”Som ni behagar”.
204
