MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Hjärtans gärna, Ratton. Stor heder för den stackars Greta att få ledas uppför gatan av en stor man med en rock, som är alldeles översömmad med yllesnören, och att få tala med borgmästare, rådmän och stadsskrivare och fiskaler så här dags på dagen — och det till så, att hela stan ser på — det är mycken ära på en gång!
— Ja, Greta, sade mr Sharpitlaw i en inställsam ton, och ni är utstyrd i er grannaste dräkt, ser jag; det är inte era vardagskläder ni har på.
— Nej, jag har väl så hin heller! sade Greta. Å, se på bara! utbrast hon, då hon såg Butler inträda, en präst också i fängelset? Vem vill nu kalla det ett syndigt ställe? — Jag vill svära på, att han sitter inne för den gamla goda sakens skull, men det angår inte mig, varpå hon började sjunga:
”Hej rojalister, hopp rojalister,
huggen och slån, huggen och slån!
Belsebub på livet gån! —
Oliver är rädd för stryk.”
— Har ni någonsin förut sett den galna kvinnan? sade Sharpitlaw till Butler.
— Ej såvitt jag vet, sir, svarade Butler.
— Jag kunde väl tro det, sade stadsfiskalen, i det han såg på Ratcliffe, som besvarade hans ögonkast med en blick av hemligt förstånd.
— Men detta är Greta Löpeld, som hon kallar sig, sade lagens hantlangare till Butler.
— Ja, det är jag, sade Greta, och det har jag varit, alltsedan jag var någonting bättre. — Hejsan! — härvid lade sig för en minut liksom ett uttryck av svårmod över hennes drag — men jag kan inte minnas när det var — det var längesedan i alla fall, och jag vill inte vidare sörja däröver.
"Genom land, genom stad lik ett irrsken jag far,
än vägen, än ängen som tillhåll jag har;
ej lättare, snabbare ilar framåt
den ljungande blixten, än jag på min stråt.”
