WALTER SCOTT
— Håll mun på dig, din skrikhals! sade polisbetjänten, som uppträtt som ceremonimästare åt denna ovanliga sångerska och vart förargad över hennes obesvärade uppförande inför en så viktig personlighet som mr Sharpitlaw — håll mun på dig, eller skall jag ge dig någonting att skrika för!
— Låt henne hållas, Georg, sade Sharpitlaw, jag vill inte, att hon skall komma ur takten; jag har ännu några frågor att göra henne. — Men se först noga på henne en gång till, mr Butler!
— Gör det, pastor — gör det, skrek Greta. Det kan likaväl löna mödan att se på mig, som på någon bok, ni har. — Och jag kan storkaschesen och syndabekännelsen utantill, det vill säga, tillade hon i en låg ton, jag har kunnat allt det där utantill — men det är längesen — och man glömmer, som ni nog vet. Härvid drog den stackars Greta en djup suck.
— Nå, sir, sade Sharpitlaw till Butler, vad tror ni nu?
— Detsamma som förut, sade Butler, att jag aldrig förr i mitt liv sett denna stackars vansinniga varelse.
— Hon är således inte den person, vilken ni sade, att de upproriska förliden natt kallade Greta Löpeld?
— Nej, visst inte, sade Butler. Kanske de voro av ungefär samma längd, ty de äro båda långa, men jag kan ej finna någon annan likhet.
— Deras dräkt är således ej lika? sade Sharpitlaw.
— Inte det ringaste, svarade Butler.
— Greta, min snälla flicka, sade Sharpitlaw i samma inställsamma ton, vad gjorde ni av era vardagskläder i går?
— Det kommer jag inte ihåg.
— Var var ni i går afton, Greta?
— Jag minns ingenting om i går, svarade Greta. En dag i sänder kan vara nog för en stackare att hinna över, och mer än nog ibland.
— Men kanske ni minns något om det, Greta, ifall jag gåve er denna halva krona? sade Sharpitlaw, i det han tog fram silvermyntet.
206
